Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 25 november 2020

Kroppen på spel i osäkrade rörelser

2018-04-25

Fakta:

Namn: Prologue
Koreografi: Koreografi: Björn Säfsten, Idé, kostymkoncept och scenografi: Anja Arnquist, Sophie Augot, Björn Säfsten
Ensemble: Dansare: Sophie Augot
Plats: Atalante, Göteborg
» http://atalante.org

Vad krävs för att sätta en mänsklig kropp i rörelse? Och vad gör rörelsen till dans? Koreografen Björn Säfstens solo Prologue, som gästspelar på Atalante i veckan, ger mycket att fundera på i den riktningen. Hans egna intentioner är att undersöka språkets våld och nog är det kroppen som talar här.
Scenen är tömd, så när som på en rad strålkastarstativ vid ena sidan. Fritt utrymme, kunde man tänka. Men Sophie Augot, som lätt sportklädd befinner sig på scenen redan när publiken tar plats, står med bakbundna händer och ögonbindel. Strax faller hon handlöst i golvet. Därifrån börjar ett utforskande av kroppen i rummet.
Att dans inte bara handlar om steg är uppenbart här. Allt Augot tar sig för har att göra med hela kroppen och hela rymden omkring. Med motstånd, kontakt och förändringar.
Ögonbindeln förstärker sökandet. Osäkrar rörelsen. Dansaren tar sig framåt, med utsträckta händer, som vi alla gör när vi inte ser – men väl på fötter har gången tränad balans. Kontakten med golvet, väggen, strålkastarna och så småningom publiken, bär överraskningen prägel.
Konfrontationerna ökar i styrka och våldsamhet när Sophie Augot erövrar rummet, mäter ut det i linjer och prövar kroppens klang med golvet som resonanslåda. Hon befriar sig, lösgör händerna från (det fiktiva) bandet, tar av ögonbindeln och ser publiken i ögonen.
På ett fascinerande vis går dansarkroppen igenom ett omfattande rörelseregister. Vi ser gester, mönster, ticks och balettsteg genomströmma Augot. Hon är oerhört snabb och smidig, ger pregnans åt de växlande sekvenserna. Prologue är på alla sätt denna dansares kväll.
Koreografen Säfsten är förtjust i repetitioner, särskilt i det metakritiska partiet där Augot svarar på omgivningens förväntningar. Det kan uppfattas provocerande. Precis som när hon med nagelfarande blick härmar publikens ansiktsuttryck.
Kontakten med salongen ökar succesivt, men dansaren osäkrar oss som tittar på. Talar vi samma språk, uppfattar vi vad hon vill? Tänk om någon tog Augot på allvar och kröp in i den öppna famn som hon erbjuder!

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 13 april 2018

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser