Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Framvällande ren livslust

2018-04-25

Fakta:

Namn: Tribute to my teenage self
Koreografi: Nilla Björkman
Musik: Musiker: Erik Björksten, Tanja Andersson
Ensemble: Dansare: Mira Jägemar, Adam Henriksson, Joanna Asia Domanska
Plats: Atalante, Göteborg
» http://atalante.org

Scenerna Atalante och 3:e våningen tar ett stort ansvar för återväxten av danskonstnärer, inte minst i ett lokalt perspektiv. Så har Atalantes residensprojekt Ny koreografi de senaste åren gett ovärderlig starthjälp och fött nya västsvenska dansverk både höst och vår.
Nu premiärvisar Nilla Björkman sin Tribute to my teenage self. Hon är utbildad på Balettakademien i Göteborg och frilansar som dansare, pedagog och koreograf. I det nya verket arbetar hon med tre dansare och, som titeln låter ana, unga minnen.
Blått ljus flödar över publiken, bakifrån. Pang, så är dansen där, framvällande som ren livslust. Du vill vara med!
Med häftig och tillåtande diskodans tar dansarna den vita, öppna scenytan i bruk. Var och en tydlig, i dans med eget stuk. Men de tre utgör också en grupp och i spänningsfältet mellan individ och kollektiv spelar Björkmans minneskollage.
Det är befriande att en (ganska) ny koreograf så långt vågar lita på den fysiska gestaltningen, att den rörliga kroppen kan bära idén. Ett par textbaserade minnen ingår, men de är överflödiga för den här dansen uttrycker sig bra utan ord.
Ändå gödslar inte Nilla Björkman med rörelser. Hon introducerar tydligt teman och fraser, etablerar och utvecklar dem medvetet och metodiskt. Med Erik Björkstens och Tanja Andersson snyggt pådrivande musik växer rörelserna fram som känsla, stil och attityd. Ritualiseras. Ibland i överkant, allt material håller inte för längden.
I ett mycket vackert parti står Adam Henriksson i centrum, till synes orörlig. Mira Jägemar närmar sig försiktigt och tar fysisk kontakt. Varsamt väcker hon den andras kropp. Först med enkla, mjuka rörelser i armar och händer. Sedan mer utvidgade svängar, där även Joanna Asia Domanska griper in och låter mikrofonen återge Henrikssons andning.
Koreografin tar vara på dansarnas olika kvaliteter. Henriksson utstrålar ömtålighet och tyngd, medan Jägemar och Domanska – mer tekniskt skolade – får svara för det snabba och precisa, även i starka solon. Ny dans som jag gärna ser mera av!

Texten är tidigare publicerad i Göteborg-Posten 11 april 2018

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser