Besatt av en speldjävul

Det Kongelige Teater har gjort ett stort nummer av att marknadsföra den nya helaftonsbaletten Spar Dame (Spader dam) av den unga brittiske succékoreografen Liam Scarlett som en skräckbalett.
Nog har den alsidige och mycket produktive 31-åriga koreografen tidigare gjort balletter i skräckgenren med helaftonsballetten ”Frankenstein” och den korta handlingsbaletten Sweet Violets, inspirerad av Jack the Ripper. Men i den nya kreation för Den Kongelige Ballet följer Liam Scarlett faktiskt Aleksandr Pusjkins berömda novell Spar Dame (1834) mer troget än Tjajkovskij gör i sin opera med samma namn. Den nya tre akter långa baletten är först och främst en dramatisk och tragiskt ödesdiger historia om officeren Hermann, som blir besatt av speldjävulen och väljer girigheten framför kärleken vilket leder till sinnessjukdom.
Musikaliskt är det också mer mörker, oro och tristess än skräck och förfäran som präglar baletten, till vilken Martin Yates har sammanställt ett par kända operateman ur Eugen Onegin och Spar Dame med en rad mindre kända Tjajkovskij-verk. Alt som alt ett något mindre homogent balettpartitur, också vad beträffar Martin Yates’ orkestreringer av Tjajkovskijs musik. Men i nära relation till musiken har Liam Scarlett koreografiskt lyckats skapa ett väl fungerande drama med övertygande karaktärsteckningar av berättelsens huvudpersoner.
Vi ser, hur lusten att spela inledningsvis tänds hos den tillknäppte Hermann, och hur han med sin Mefisto-själ cyniskt utnyttjar den unga flickan Liza som redskab för att få tillgång till hemligheten om de tre lyckosamma spelkort, som Lizas styvmor, den gamla grevinnan kallad Spader Dam, sitter inne med.
I rollen som Hermann visar sig Andreas Kaas i premiärlaget ännu en gång vara en framstående dramatisk dansare, redan från den första aktens expressiva romantiska solo som avspeglar hans inre konflikter, ända fram till den sista aktens vansinnesscen.
Kizzy Matiakis är mycket uttrycksfull som den firade och viljestarka gamla grevinnan som har ett förgånget vid spelborden i Paris. En höjdpunkt i baletten är den uppfinningsrika och aggresiva pas de deuxen mellan grevinnan och Hermann, där han bönfaller henne att avslöja korthemligheten, innan han skrämmer henne till döds. Koreografin mellan Hermann och den troskyldiga Liza gestaltad av den yndiga Ida Praetorius är också ett ytterst välkoreograferat pas de deux med raffinerade lyft som på ett förnämligt vis gestaltar den unga flickans känslor.
Kring de tre huvudpersonerna porträtterar Jón Axel Fransson, Benjamin Buza och Damir Emric fint växelvis grevindens barnbarn, Tomskij, officerarnas kapten, Narumov, och den mystiske greve St. Germain. Och Liam Scarlett har känsla för detaljer i sin koreografi både för den ryska officerskåren i den första akten och hos balgästerna hos den rike spelaren Cekalinskij alias Jonathan Chmelensky i den andra akten.
Mycket elegant blir dramat inramat i Jon Morrells minimalistiska scenografi, som enkelt och effektfullt kan transformera scenrummet från spelhall till soldaternas sovbarack, grevinnans kammare, balsal, gravkammare och sinnessjukhus. Och dansarna är iförda riktigt flotta kostymer med referenser till rokokotiden.
Flere gange får man både koreografiskt och tematiskt associationer till stora handlingsbaletterna som Kenneth MacMillans Manon och John Crankos Onegin. Men den stora känslor och den djupa smärtan som dessa baletter väcker saknar man lite Spar Dame, som framstår som mer distanserad trots dansarnas fina persontolkningar.
Det råder dock inget tvivel om att Liam Scarlett har skapat en ny handlingsbalett, som kommer att kunna appelera till en stor publik. Även om Spar Dame, trots grevinnans gengångeri, inte lever upp till rubriceringen skräckbalett är föreställningen en lättillgänglig, flott iscensatt och välformat drama i en klassisk form med modern skruv. Och spelberoende är som bekant en fortsatt utbredd last.

Vibeke Wern