Om arbetet i skuggan av en storhet

Hon är alldeles ensam på en stor scen och har ett stort arv i bagaget. Cristiana Morganti dansade i drygt tjugo år i Tanztheater Wuppertal med Pina Bausch. Det kan tyckas modigt att göra en soloföreställning om de både mödosamma och rika åren, men hon gör det ganska lätt för sig, tycker jag.
Hon varvar tal med dans, och skojar om det ganska hårda slitet med Pina. Och att det inte alltid var en dans på rosor kan man gott tänka sig. Men Pina Bausch storhet var inte bara stilettklackarna och gesterna; hon förnyade begreppet dansteater och kunde tala om de svåraste frågorna med sin publik – om sociala roller för män och kvinnor, om åldrar, om gruppens makt över individen, om alienation och tillhörighet.
Cristiana Morganti använder sin humor och självdistans i Jessica and me, men det blir mest små skojiga nyp, snarare än en personligt seriös kommentar om Pina Bausch och hennes koreografi. Då har jag ändå sett ett stort antal verk av Bausch, och kan orientera mig när Morganti intervjuar sig själv, när hon låter armarna dansa, och de glänsande röda skorna ta plats.
Projektionerna i föreställningen vidgar perspektivet lite, och den avslutande (projicerade) eldsvådan är mycket vacker när den flammar från fållen och uppåt på den vida, hellånga tyllkjolen. För en stund kan man vila i känslan av att något genomskådas och går till förgängelse.
På ytan är det en charmig timme, lite respektlöst detroniserande – men under ytan hittar jag just inget mer än det lite raljerande kring att arbeta i skuggan av en betydande konstnär. Det känns fattigt i relation till Pinas stora betydelse för dans och all annan scenkonst under decennier.

Texten är tidigare publicerad på Nya scenbloggen http://margaretasörenson.se

Margareta Sörenson