Från kultfilm till kultopera

Luis Bunuels surrealistiska kultfilm Mordängeln (The Exterminating Angel) som ligger till grund för Thomas Adès operaverk (2016) har sedan några år vandrat runt på världens största operahus. Nu har den också nått Köpenhamnsoperan.
Uppsättningen, ett fantastiskt allkonstverk är lite av en kritik av den klassiska operastilen där man helt fokuserar på de olika karaktärernas vokala kapaciteter. Recitativen övergår här i rent skrikeri, i takt med att det moraliska förfallet degraderas.
I väntan på att publiken finner sina platser kan vi roa oss med att se på fyra levande får som skötarna har jobb att inordna i långa led samtidigt som de plockar upp efter deras små visitkort som sprider sig. Lite parfym sprutades runt och sen föstes djuren ut.
In kom de andra djuren- människorna- iklädda pråliga balkostymer för att delta i en fest på ett slott som genast urartar och som alla vill gå hem ifrån men någon märklig kraft hindrar dem ifrån. Allt urartar och gästerna lever som djur som de både dödar och kramar. De monumentala väggarna i mahogny, som i slutscenen förvandlas till en triumfport, roterar runt under hela föreställningen. Intill ren förbannelse. Allt börjar någotsånär bra men urartar snart och en efter en grips av panik efter diverse brutala överlevelseinstinkter där sexualisering framstår som ett medium bland många andra. De stackars fåren och björnen som skulle roa dem dödas och någon rullar runt sig i blodet efter dem och slänger ett huvud ut på scenen. En kvinna plockar upp resterna från ett av djuren och klappar det. Som en tröst i ett sista förtvivlat ögonblick.
Man törstar och svälter medan blodet flyter, en man dör, kläderna sölas ned och ser alltmer oanständiga ut. Ingen bryr sig. Frågan som vi alla ställer oss är varför alla stannar kvar? Varför fortgår allt utan uppehåll. Krigen, svälten som ingen tycks kunna befria oss ifrån var åtminstone den fråga jag själv ställde mig.
En amerikansk kritiker jämförde det hela med det amerikanska samhället där befolkningen som djur ser på hur presidenten ändrar hela deras ideologiska bakgrund. På Metropolitanoperan där den visades stod folk i kö för att få biljetter. På Köpenhamnsoperan finns fortfarande platser kvar så glöm inte att åka över Sundet och få en extra operaupplevelse.
Adès i samarbete med de olika scenkonstnärerna dekonstruerar in absurdum den borgerliga världens inträngda normer och vanor som här framstår som helt perverta. Divans höga toner blir till förtvivlade skrik medan de intensiva ljuden från slagsverksinstrumenten som kommer från övre galleriet dånar som hotande jaktplansräder. Surrealismen, den som Bunuel, Beckett och Ionesco utvecklade under 1950-talet känns här kusligt verklig.

Den visas på Köpenhamnsoperan t.o.m. den 5 maj

Ann Jonsson