Överraskande Pippin!

Norra Europas största scen hade Malmö stadsteater då den invigdes under andra världskriget 1944, en teaterscen som gjorde den unge Ingmar Bergman vettskrämd- han kallade den ”stora Buh”.
Numera har teaterhuset bytt namn och identitet till Malmö Opera (fast i folkmun säger man fortfarande ”stadsteatern”).
Nu under vårsäsongen visas på Malmö Opera musikalen Pippin där
regissören Ronny Danielsson valt att inte använda orkesterdiket som skapar en klyfta
mellan scen och salong utan låter den eminenta orkestern ta plats på scen som en del av föreställningen och interagerar med den.
Ensemblen av skådespelare, dansare, sångare ställer sig längst fram på den rundade scenen och kommunicerar fantastiskt bra med publiken i en vilt svängande dans-och musikalföreställning i livfulla utspel. Som oväntad dans med stolar, där dansare drar upp stolsbenen i luften runt Lindy Larssons huvudroll som Spelledaren/regissören av det hela, både i storyn samt på en metanivå och själva föreställningen i sig. Hans rollkaraktär växlar mellan att vara rolig, fånig, actionutspel på gränsen till slapstick, med fokus på rörelsen i sig. Först kommer kroppens rörelser, sedan sång, musik och dialog mixad med aggressiva konfrontationer mellan till exempel Spelledaren och den kvinnliga rollkaraktären som alltid kommer in på scen vid fel tillfälle.
Musikalen Pippin är en allegori över livets mening, med en story om kung Karl den Store i medeltidens Europa och hans (påhittade) son, Pippin men regissören Ronny Danielson gör kanske satir och samtidig allegori över allegorin, en metaföreställning med glitter och glamour, dans, akrobatik, ständigt pågående rörelsedynamik, utan uppehåll.
Lindy Larsons Spelledare/regissör tycks vara den ende som har överblick över sakernas tillstånd,i föreställningen såväl som i dess berättelse/allegori.
Musikalens story är relationen mellan den (aggressive) kung Karl och hans (bildade) vuxne son Pippin (Oscar Pierrou Lindén) som efter avslutade studier återvänder hem, för att bli besviken på sin far kungens arroganta maktfullkomlighet. I maskopi med kungens nya fru beslutar han sig för att mörda sin far – för att åstadkomma rättvisa, demokrati – gärna revolution – men Pippin kan inte leva upp till sina egna förväntningar. Kungen väcks till liv igen (av Spelledaren förstås!) och säger till sin son :”Gör inte om det!” (det vill säga: Mörda mig inte nu igen!) – ett bra exempel den drastiska humor som präglar föreställningen vars dans, akrobatik, sång och musik får hela teaterhuset att vibrera.
Men Finalen, som Spelledaren beslutat skall vara magnifik glamour med extra allt – ett löfte till publiken – avbryter Pippin – och glittret flaxar ner på golvet.
I stället stjäl den unge pojken Theo, son till den kvinna som fixat familjeliv för Pippin, slutet på hela föreställningen med sin mjuka sång, som skyddslöst sveper över den gigantiska scenen, ut mot publiken. Succé.

Ingela Brovik