Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Att lyssna med alla sinnen

2018-03-27

Fakta:

Namn: The Sound
Koreografi: Koncept: Linda Blomqvist.
Författare: Koncept: Linda Blomqvist.
Musik: Sound direction och teknik: Elize Arvefjord, Arnold De Vries Van Leeuwin och Axel Norén.
Ensemble: Av och med Linda Blomqvist, Madeleine Lindh och Sandra Lolax. Sound direction och teknik: Elize Arvefjord, Arnold De Vries Van Leeuwin och Axel Norén.
Plats: The Sound spelades på MDT Sthlm 21-22/3, Som final av Cullbergbalettens festival LABO gavs The Sound Unplugged på Danscentrum Stockholm 21/4 20.30. Där får Linda Blomqvist, Madeleine Lindh och Sandra Lolax sällskap av Lendl Barcelos och Marcus Doverud.

I en text om lyssnande (Listening), frågar filosofen Jean-Luc Nancy vad det innebär att totalt hänge sig åt lyssnandet, att lyssna med hela sitt varande och låta sig formas av att lyssna, av lyssnandet. Senare fortsätter han: ”Vilken hemlighet står på spel när man verkligen lyssnar, alltså när man försöker fånga in eller överraska snarare själva ljudet istället för budskapet?” […] ”Vad betyder det att vara idel öra, eller som man kanske också kunde säga ”att vara i världen”? Vad innebär det att existera i förhållande till lyssnandet, för och genom lyssnandet, och i vilka delar av erfarenhet och sanning sätts på spel?” (*) Kanske kan The Sound av Linda Blomqvist tillsammans med Madeleine Lindh och Sandra Lolax ses som en slags svar till Nancys frågor. Inte ett rätt svar, men en form av respons, ett gensvar, ett eko, ett förslag.
The Sound befattar publiken med ljud och dans, med varseblivning och sinnesförnimmelser. Välarbetade fraser möter akustiska ljud, röst och inspelad musik och får mig att uppmärksamma skillnader mellan att förnimma och att förstå, skillnader mellan att lyssna och se och att skapa mening. På det sättet får dansens vara dans, ljuden ljud och musiken musik framför att vara material för mig att tolka, läsa och förstå.
The Sound blir på det viset en mjuk, lugn, allvarlig och dedikerad påminnelse om skillnaderna mellan att titta med en målsökande blick och att liksom låta sig själv lyssna med hela kroppen. The Sound gör plats för en annan värld, där mitt öga inte söker ett berättande, utan delvis vilar från att uttolka och leta symboler. Verket gör plats för andra sätt att relatera och uppmärksammar mig på andra kvalitéer. Ljud placeras i förgrunden och lyssnandet föreslår en annan blick. Ton, kraft, riktning, tyngd och momentum blir en form av utgångspunkt för min upplevelse. Ljudet av något saftigt, ljudet av sten mot sten och en mjuk fot som möter, faller ner mot och tycker bort ett hårt golv. Ibland slår en doft av cigarr mot mig, ibland tror jag att jag längtar efter fler och längre danser, för det är så behagligt att se former skymta förbi, se kroppens ganska hårda men rundade och vridna skelettben ge riktning åt en arm samtidigt som starka benmuskler trycker ner mot golvet och skjuter ifrån. De dansade fraserna är utförda och koreograferade med precision och håller en känsla av dansen som värdefull.
The Sound fångar mig i en härlig upplevelse i vilken jag ser dans som en form av ljud. Alla mina sinnen lyssnar efter och är lyhörda inför klang, densitet och andra kvalitéer jag i stunden inte känner något behov av att sätta ord på för att uppleva. Jag lyssnar på ljud och musik på ett liknande sätt. Jag låter det slå mot mig, omringa mina öron, komma in genom huden och genom skelettet lika mycket som genom min förförståelse.
Rörelsematerialet är omsorgsfullt koreograferat, som ett välskrivet stycke musik, avvägt och komplext (men inte för att leva upp till eller skriva under på förutbestämda sätt att använda dans på). The sound är ett danskonstverk som visar att samtidsdansen kan vara kritisk utan att vara emot. Det är inte i en motrörelse mot teknik, historia, narrativ utan ett allvarligt förslag, med tyngd, utan ironi och utan komplex eller ängslan över dansens låga status som konstform.
Verket är på det sättet just precis ett samtida danskonstverk- det utvecklar eller invecklar, fortsätter en pågående, kollektiv innovation inom dansfältet men förhåller sig samtidigt till de krafter som är av samtiden. Det förhåller sig samtidigt till vad dans kan eller skulle kunna vara, det föreslår ett sätt att vara med dans som både förankrar sig bakåt och in i en potentiell framtid. Det omförhandlar danskonsten in i nuet.
Skiftet av fokus på lyssnande framför förståelse är intressant i relation till idéer om motsatsparet aktiv respektive passiv samt definitioner som underhållning och konst. Utan avståndstagande från någotdera kan en kanske ändå tänka att de svarar mot eller är lyhörda inför olika behov, namnger uppsättningar av funktioner? Sådana distinktioner eller reflektioner kring vad en förväntas vara lyhörd inför i vilket sammanhang och i vilken genre, stil eller form känns ideologiskt intressant i en kapitalistisk konsumism som kan tänkas verka för igenkänning före omprövande, att fatta istället för att uppfatta, lugna eller roa istället för att undra, undersöka och rucka på. På samma sätt som konst och underhållning kan finnas i samma upplevelse, genre eller konstnärskap, är kanske skillnaden (skillnaderna?) mellan att lyssna och förstå flytande och överlappande. Eller så är det inte det ena eller det andra, utan ibland vad en situation föreslår oss att vara lyhörda mot? De två begreppens särskiljande uppmärksammar mig ändå på hur min förståelse för världen formar min upplevelse av den och om vårt oundvikliga deltagande i världen medan framtiden blir till, nu nu och nu.
The Sound aktiverar mina sinnen och medvetandegör mig om det aktiva i min varseblivning, i mitt lyssnande och i stegen mellan sinnesintryck och förståelse. Det framhäver hur vana och förväntan, igenkänning och spegling närvarar och spelar in i förnimmelser av den yttre verkligheten. Den verkligheten som vi varje dag om-konstituerar genom våra övertygelser, vanor, drömmar, relationer och fysiskt materiella tillvaro. Det är ett på så sätt ett skönt bevis på det godtyckliga i begreppen aktiv och passiv, som i idén om att publiken måste aktiveras. I egenskap av publik kände jag mig nu i alla fall väldigt aktiverad, så aktiverad att jag ungefär 80 min senare kom ut lugn, trött och glad över att ha fått lyssna med öron och ögon på helspänn, efter den minsta riktningsändring eller ändring av spänning i en handrörelse, ett svagt ljud av hårspray, eller efter tre röster som möttes i sång, fötter och ben som tryckte ifrån golvet i ett välkoordinerat stort hopp. Jag kände mig som mer som en lyhörd kropp än ett bestämt huvud, mer öron och hud än hjärna. Det är fint att lyssna med ögonen och huden också.

(*) Egen översättning från engelska:
”What does it mean for a being to be immersed entirey in listening, formed by listening or in listening, listening with all his being?”[…] ”What secret is at stake when one truly listens, that is, when one tried to capture or surprise the sonority rather than the message?” […] “What does to be listening, to be all ears, as one would say “to be in the world”, mean? What does it mean to exist according to listening, for it and through it, what part of experience and truth is put into play?”

Ellen Söderhult

Fler Recensioner

Annonser