Magisk energi i Nayrab

Nayrab är namnet på den by i Syrien där Tarek Alhadj föddes, han som senare kom att lämna sin hemby och sitt land för Malmö, där han arbetar som musiker och kompositör. För Skånes Dansteater har han komponerat musik till dansföreställningen med samma namn som hembyn, Nayrab, där han mixar arabisk maqam-musik med nyskrivet som fyller teaterscenen med livfull kraft.
Men det börjar med ljud av ett stränginstrument som ackompanjerar dansaren Matthew Branhams sökande i mörkret, med en tunn ljusstråle bakom sig.
Snart blir han omringad av gestalter dubbelt så stora som han själv, jättar, som i en saga. Dansare med en dansare på axlarna är det som blir till fantasifulla gestalter i denna dansföreställning som hela tiden förändrar sina egna förutsättningar för vad dans och performance kan vara och hur den kan uttryckas.
Ett mycket väl sammansvetsat gäng av dansare i blå kostym tar plats på scenen i ständigt nyskapande gruppdynamik. Koreograferna Nicolas Cantillon och Laurence Yadi har mixat folkdansen dabke och magdans från Mellanöstern med sin egen meditativa dansstil Fuittfuitt (ett slags motståndsrörelse) och Tarek Alhadjs musik.
Hans kompositioner är en blandning av egna låtar och traditionell musik från Mellanöstern, som blir synnerligen uttrycksfull i föreställningen, där de tre musikerna spelar sina instrument och sjunger på teaterscenen.
Kvartstoner ingår i den orientalisk musiken, toner mittemellan västerländsk musik i hel-och halvtoner, med undantag för instrument som fiol och sång som blues, som töjer på tonerna.
Därför blir det en speciell känsla i dansen till denna musik, en analogi (som jag ser det) mellan musikens kvartstoner och dansens ”kvartsdans”, glider mellan det förväntade in i ett mellanrum, skapar ny dimension av frihet.
Folkdansen dabke har även förekommit i Displacement, ett gästspel på Dansstationen, där den tycktes vara en sammanbindande faktor i skarpt läge.
Här i Nayrab är dans i grupp (inspirerad av dabke) skyddslös, intensiv, i nya kreativa formationer som skapar magisk energi, fokus på handens rörelser, grupp i variation med drastiska duetter.
Efter halva föreställningen i ljusdunkel blir scenen starkt belyst samtidigt som alla dansare faller mot scengolvet och blir liggande. En efter en dras de av scenen, blir till en grupp livlösa i ett hörn medan tystnaden lägger sig över hela teatern, tungt.
Livsbejakande toner av de tre musikerna avbryter det tysta tillståndet med mjukt solo av kvinnlig dansare, medan en kvinnlig och en manlig dansare ställer sig med huvudena ihop, kropparna långt ifrån varandra, fler och fler par gör samma sak, musiken blir alltmer dramatisk, variationer av duetter skapar parallella situationer. Cirkeln sluts med att dansarna formerar sig som i inledningen, en dansare på axlarna av en annan, tre tunga gestalter kring den ensamme dansaren, drar sig ut medan musiken tar mer plats i en dynamisk, poetisk föreställning som berör publiken.

Ingela Brovik