Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 16 september 2024

Det äldre gardet tar över scenen med fulländad klarhet

2018-03-10

Fakta:

Namn: Survival kit & Potatis
Koreografi: Sharon Fridman, Martin Harriague, Mats Ek
Ensemble: Dansare: Charlotta Öfverholm, Rafi Sady, Mats Ek, Ana Laguna
Plats: Stora Teatern, Göteborg
» https://storateatern.se/sv/

Det finns en uppfattning att dansare är ett yrke som upphör vid 45 års ålder. Glöm det! Lika galet är det att tro att dansare måste börja träningen redan i barndomen. Danskonsten har breddats åt många håll.
En engagerad företrädare för äldre dansare på scen är Charlotta Öfverholm, som driver projektet Age on stage med dansare som är 45+. Hon deltar också i EU-projektet Dance on, pass on, dream on, där nio parter från åtta länder tar tillvara äldre danskonstnärers erfarenheter.
I föreställningen Survival kit & Potatis, som gästade Stora teatern en ynka kväll i veckan, har Charlotta Öfverholm slagit följe med koreografkollegan Mats Ek. Dansarna är 45+, 50+, 60+ och 70+. Plustecknen säger förstås inget om uttrycket, tvärtom visar programmet en variation som rentav blir spretig.
Mats Eks Potatis inleder. Ek hade en kortare karriär som dansare innan koreografin tog över. Det är fint att se honom på scenen igen, tillsammans med hustrun Ana Laguna. Hon var tidigare en av de främsta i Cullbergbaletten och är numera en viktig förvaltare av Mats Eks verk.
I Potatis skimrar paret av livserfarenhet, danslust och koreografisk fantasi. Att se dem dansa tillsammans är ett stycke danshistoria. Jordnära och sinnligt gör de ett strävsamt par i kärlek och konflikt över en påse potatis. Eks vinklade lemmar och karaktäristiska rörelsesvep fyller med fulländad klarhet hela scenrymden.
I Survival kit dansar Charlotta Öfverholm två duetter med Rafi Sady. Sharon Fridman har koreograferat Light House där dansarna akrobatiskt trasslar ihop sina lemmar, tätt intill golvet. Väl uppe på fötterna får rörelsen får mera luft, även om närheten består. James Friedman vid flygeln och Lauri Antila på basfiol, håller stämningen tätt intill dansparet.
Beauty and the Beast, av Martin Harriague, är en frenetisk urladdning för Charlotta Öfverholms energi. Sagans betydelse är svårfångad, ironin i texten kan inte mäta sig med rörelseutbrotten. Att behålla den rörliga dansförmågan hör till Öfverholms mission. En explosiv konstrast till Ek och Lagunas varsamt preciserade arv.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 23 februari 2018.

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser