En fjäril som inte lyfter

Med Carolina Frände som konstnärlig ledare för Skärholmsscenen har man, i stort sett, kunnat känna sig lugn. Hög kvalitet och kreativt tänkande har präglat repertoaren där interaktivitet, dans och nycirkus varit självklara aktörer både i stora och små format för barn och unga. Koreografen Anna Vnuks roliga Hela familjen är ett exempel, Frändes mästerliga nytolkning av klassiska fabler med koreografi av Ossi Niskala är ett annat.
Men hur jag än vänder och vrider på det lilla stycket kroppskonst Vända och vrida på stort golv så glider det isär i två delar. Dels en undersökande inåtvänd attityd, dels en utåt agerande, men utan att bestämma sig för hur de två delarna ska vägas samman. Verket säger sig vilja undersöka och hylla kroppen, vilket borde vara en given ingång till kommunikation med en publik med spring i benen.
När Sindri Runudde, dansare och nycirkusartist, vänder sig mot publiken som sitter runt om honom uppstår också kontakt och intresse, men jag ser honom inte fånga upp och utveckla samspelet. Och Jens Coméns saxofon, ännu en kropp att utforska, kör sitt eget race. En regissörs övergripande blick
och tanke kring en helhet för dessa två män ser ut att saknas. En lite spännande början med Runudde förpuppad i papperstyg stannar i minnet, annat glider iväg.
Att bjuda in en barnpublik att själva röra sig var länge en konvention för danskonst för barn, som blev pliktskyldig. Man måste inte avsluta med en workshop! Men den här gången saknar jag en form för att pröva nya möjligheter – glädjen i att ta ett stort golv i besittning, lusten att skåda in i sin egen navel.
Puff och prutt-läten ur knäveck och kroppshålor är ett frieri inför femårspubliken som gärna kan få ja. Det är lite kul, men sen? Förortsbarnens kulturella referenser skulle kunna vara en klangbotten att leka vidare på. Nu blir det uppvisning och sen är det slut.

Texten har tidigare varit publicerad i Expressen.se den 24 feb.

Margareta Sörenson