Fotstamp för mångfald och fred

Människans äldsta musikinstrument är fotsulan. Khatak, en av de indiska klassiska dansstilarna, smattrar fram med sin stränga och kraftfulla fotrytmik. När Akram Khan dansar själv skakar jorden, och han har dessutom skakat om både danskonsten och klotet de senaste decennierna genom att alltid skapa dans om folk, etnicitet, klass, migration.
Samtidigt som Until the Lions, skapad 2016, nu gästar Dansens Hus i Stockholm, står Akram Khan själv på scenen i Aten, i sitt sista soloverk. ”Xenos” dansas till minne av 1918 och handlar om kriget och freden. Den kommer att turnera under 2018, till minne av en fred som faktiskt slöts.
I Until the Lions dansar han inte själv, men en trio dansare lyfter hans koreografi in i famnen på fyra musiker som bär verket inbäddat i krigsmuller. I allt Akram Khan gjort har han verkat för att blanda stilar, genrer, konstnärer och artister globalt, etniskt, etiskt.
Kampsport och djurimitation är stilar som laddar Until the Lions, och här går Akram Khan också tillbaka i sina egna spår. Som tolvåring spelade han pojken som symboliserar framtiden i Peter Brooks storslagna tolkning av Mahabharata på 1980-talet. Detta sanskrit-verk är en komplicerad väv av stridsskildringar och etiska frågeställningar, som i indisk dans återges i fragment och så även här. De tre gnistrande skickliga dansarna skildrar stridens hetta, triumf och sötma, men också dess ånger, fasa och vanmakt.
Ching-Ying Chien dansar en prinsessroll, men helt tydligt handlar detta om varje kvinna utsatt för övergrepp, krig, våld. Hon går segrande ur striden, med kraft hämtad ur lejonets styrka. Tunna fötter, luftlätta hopp och ändå en kraft som dånar tung som tanks.
Detta är dans som är värd ett fredspris för sin sprängstyrka.

Texten är tidigare publicerad i tidningen Expressen den 23 februari