Klassiker i nytt futuristiskt ljus

Med tiden kan man som publik tappa intresset för ett klassiskt mästerverk, som så småningom kan sakna aktualitet och vara av intresse. Man kan bli trött på en romantisk skogssjö och pompösa kungliga gemak, så vad gör man med en klassiker som Svansjön, som dansas om och om igen? Hur kan balettpublikens intresse upprätthållas för att verk som publiken har sett många gånger kanske i många versioner och med olika kompanier? Den Kongelige Ballet har löst utmaningen med att kasta ut all den tunga nostalgiska scenografin och ersätta den med flott futuristisk ljusdesign i kombination med enkla konstruktioner från taket, som är en parafras på svanvingar. Alltsammans skapat av den utmärkte finska ljus- och videokonstnären Mikki Kunttu. Uttrycket är mycket lyckat. Det är dånande dramatiskt och allt annat än romantiskt och puttinuttigt.
Silja Schandorff och Nikolaj Hübbe har koreograferat sin version af Svansjön efter Marius Petipa och Lev Ivanovs balett. De har skapat en ny avslutning, som är angelägen i vår egen tid och problematik. Därmed är baletten inte länge en gammal saga, utan en engagerande historia som säger något om vårt moderna samhälle och vår samtid. Redan i första akten förstår man att det vid hovet pågår något i smyg. Här råder onda och mörka krafter, som inte vill prins Sigfried väl. Den demoniske Von Rothbart befinner sig också på slottet där han står bakom den skumma komplotten. De onda krafterna blir allt starkare. Till och med prins Siegfrieds goda vän och väpnare Benno, låter bli att varna prinsen och förvandlas till usel medlöpare. Det är skrämmande som i en triller av Alfred Hitchcock, och nackhåren reser sig. Till sist överlämnar sig också Prins Siegfried åt Von Rothbarts onda klick och gifter sig med Odile. Hjälten blir själv en skurk och förråder sina egna ideal. Han glömmer sin älskade Odette, i och med detta kan han bevara sin position. Hans ynkliga motto blir: ”if you can’t beat them, join them”.
Holly Jean Dorger är betagande som Odette/Odile, med sina långa armar skapar hon de mest eleganta svanrörelser och hänförande vackra arabeskler. Den sympatiska Jonathan Chmelensky får i andra akten rigtigt styr på partiet som Prins Siegfried, och efter föreställningen blev han av balettmästaren udnämnd till kunglig solodansare. Jón Axel Fransson är svidande ond och demonisk som Von Rothbart, mendans Andreas Kaas sprudlar som Benno, och Liam Redhead gestaltar en intressant tvetydig narr.
I andra akten är hovbalettens ungerska, italienska, ryska och spanska danser nykoreograferade av balletdansarna Gregory Dean och Oliver Starpov. Dessa folkloristiska danser, som gav tidigere tiders publik en antropologisk titt ut i den stora världen, kan för nutida vittberesta publik verka som naiva anakronismer. Gregory Dean och Oliver Starpov undgår klichéerna och med små verkningsmedel lyckas de framhäva olika nationella kännetecken i danserna. Speciellt Gregory Deans ungerska dans med imaginära tamburiner, och Oliver Starpovs intensiva ruska dans med Stephanie Chen Gundorph i fronten är härligt spektakulära.
Även vid nypremiären ger Silja Schandorff och Nikolaj Hübbes dramatiska nytolkning av Svanesøen gåshud. Också dirigent Jakob Hultberg får Tjajkovskijs musik till at klinga extra dramatiskt och skrämmande. Denna moderna version av Svanesøen rammer ens dårlige samvittighed som et brutalt slag i ansigtet, og man stiller sig själv spørgsmålene: Säger jag själ ifrån i tillräckligt hög grad i förhållande till den girighet, orättfärdighet och ondska som jag möter överallt i vårt moderna självtillräckliga värld? Låter jag mig inte invaggas i min bekväma tillvaro utan att ta upp kampen för en bättre och mer rättvis värld? En gammal balett kan handla om så relevanta och aktuella spörsmål så måste uppsättningen av detta klassiska verk ses som mycket lyckad och angelägen.

Torben Kastrup