Starka bilder och vackra meaforer

Wim Vandkeybus PUUR hade premiär med det egna kompaniet Ultima Vez 2005. Är det länge sen eller inte? Vattnet rinner snabbt under broarna och mycket har hänt sedan dess på dansscenerna – de fria såväl som på de stora institutionerna.
PUUR tar sin utgångspunkt i barnamorden i Betlehem; en berättelse lika fasansfull som aktuell. Folkmorden kanske, möjligen, blivit färre på jorden – men de pågår och skonar ingen där de drar fram. Redan den bibliska berättelsen, som tros gå tillbaka på en indisk motsvarighet, väljer att berätta om de svagaste i människosläktet: de nyfödda barnen. Värnlösa och med hela livet avbrutet och inställt är de en brutal bild av människans mörkaste sida.
Wim Vandkeybus målar bilderna stort i fonden med filmprojektioner, och effekten är stark när man ser just bebisar och små barn som göms undan, som drivs in i tunnlar, läger, bakom dörrar. Förintelsen eller Jemen, Burma eller Bosnien.
Att säga att PUURs tema är angeläget är att säga för litet. Ej heller är temat främmande för scenen i ett operahus där musikdramatiken aldrig väjt för det blodigaste och mest ondskefulla. Wim Vandkeybus skapar starka bilder i ett flöde som är typiskt för 2000-talets dans och, dessvärre, problematiskt. Den historia som finns att läsa under rubriken ”handling” i programbladet väcker förvåning – den är detaljerad med roller och intriger som, åtminstone för mig, är omöjliga att följa på scenen. Klara är dock de stora penseldragen om maktens hänsynslösa män och alla de som i alla tider utsätts för deras nycker och ränker.
Några bilder i dansen flammar upp och lyser: den spröda, lätta Ruri Mito (Salome i verket) flyger som en fjäder i, över och under händerna på fyra män som bär, kastar och svingar hennes kropp. Niklas Ek som the Gatekeeper har en tydlig tyngd som präglar bilden av alla vakter och handgångne män som omger the Leader – Ek har också en röst som fungerar på en stor scen.
Vilket leder till några av verkets problem: text. Inte alla dansare har den slags röstens auktoritet som gör att man skärper hörseln. Flödet: en två timmar lång föreställning i en komposition där bilder och dans griper i varandra utan större skillnad i dynamik upplevs som utsträckt, lång i en olycklig mening.
Och så verkets ålder – förvisso ”nytt” om man jämför med klassiker. Men är PUUR en klassiker? Kungliga Baletten behöver verk som passar dess dansare och husets repertoar. Behovet av uppgradering och att följa sin tid är uppenbart – men hur? Världens operahus kämpar med balansen mellan publikkära klassiker från 1800-talet och samtida dans. Det fria danslivet har blivit ett upparbetningsfält för det nya, först långt senare dyker detta upp på de stora institutionerna. Några få koreografer släpps in att göra helt nytt, som Mats Ek och Alexander Ekman. Det är ett märkligt tillstånd, som hänger samman med ett allt starkare tryck på utsålda, stora salonger.
Wim Vandkeybus PUUR rymmer vackra bilder och starka metaforer, ämnet är giltigare än vi skulle vilja. Ändå känns det glest mellan de sekvenser som tar tag, och jämfört med den stora filmbilden blir dansarna små och ibland sekundära.
Att PUUR alls finns på Operans repertoar (med ganska få föreställningar under februari och mars) beror på förre balettchefen Johannes Öhman som lyckats lirka Kungliga Baletten i en mer samtida och djärv riktning. Just därför har Öhman headhuntats till Berlin, och det program som nya balettchefen Nicolas Le Riche lägger ser betydligt mer traditionellt och försiktigt ut. Men vi får väl se.

Texten är tidigare publicerad på Nya Scenbloggen den 8 feb.

Margareta Sörenson