Fysisk Fröken Julie fångad i skräck-kök

I August Strindbergs pjäs Fröken Julie på Malmö stadsteaters stora scen Hipp är Ida Marie Ellekildes scenografi ett gigantiskt kök, vars like jag aldrig sett i någon uppsättning av Strindbergs omstridda pjäs. Rader av köksbänkar, skåp, spisar med största möjliga kastruller, skålar och annan stor köksutrustning
gör att detta kök ser ut att tillhöra en jättelik restaurang centralt placerad i en storstad.
Men i själva verket är det grevens kök i familjens stora slott på landet, där Kristin i enkel klänning, spelad av Angelica Radvolt, arbetar dag och natt för att vara greven till lags. När (den ständigt utsålda) föreställningen börjar ser vi Kristin rör sig mellan alla köksredskap med en mycket stor kastrull i famnen, som hon dansar runt med,
länge, i det fullproppade köket. En känsla av melankoli lägger sig över Hipps stora scen, förkroppsligad av Kristin.
Efter en stund kommer betjänten Jean, spelad av Fredrik Gunnarson in, klädd i livré som en militär, slår sig ner vid köksbordet, väntar på att Kristin skall passa upp honom med mat och vin och utropar:”Fröken Julie är galen!” Han uppför sig arrogant mot Kristin, hon är en lydig tjänarinna trots att de båda är anställda av greven (som inte är hemma). Knappt har Jean satt sig ner, förrän fröken Julie, spelad av Karin Lithman flaxar in, vacker, skör, sårbar, samtidigt stark.
Hon kräver med emfas att han skall med ut och dansa med henne – det är ju ändå midsommarafton – då skall man ju vara på dansgolvet. Jean vill inte, men måste vara artig.
Bakom dem blir det stora köket alltmer skrämmande, som i en skräckfilm, med sina många rader av spisar, köksbänkar med utrustning bakom vilka Kristin kan gömma sig, och somna, ger relief till ”ett annat” sätt att spela Fröken Julie.
Således är hon fysiskt närvarande när Julie och Jean får allt närmare kontakt.
Ofta står rollkaraktärerna mycket långt ifrån varandra på scenen, speciellt Julie och Jean före – och efter – den osynliga kärleksscenen.
Fredrik Gunnarson och Karin Lithmans Julie har maximalt sårbart kroppsspråk och mimik, de blir båda extremt utsatta gestalter. Deras kroppar gestaltar känslorna mer och bortom Strindbergs text, inför klass, kön, makt, när de börjar dansa och sakta försvinner in i mörkret, fysiska uttryck där klasstillhörighet syns tydligast i denna starka performance och teaterföreställning. Karin Lithmans Julie fokuserar sin längtan att vilja vara en man i sin spröda,
tunna kvinnlighet. Kroppar i 1889 års samhällsstrukturer om lydnad- uppror, stiga uppåt – falla nedåt, ensamhet – gemenskap, fysiska uttryck som sällan eller aldrig fått en så stark autenticitet som i Moqi Simon Trolins uppsättning av Fröken Julie på Malmö stadsteaters Hipp.

Ingela Brovik