Samhällets blodsugare

Det är alltid aktuella och viktiga frågor och teman om vår föränderliga värld som belyses när regissören Christian Lollike har ett finger med i spelet. Det gäller också den nya dansföreställningen The Vampire Revolution, som kretsar kring allas vårt individuella ansvar för jordklotets tillstånd och är det tredje samarbetet mellan Christian Lollike och Det Kongelige Teaters danskompani Corpus med koreografen Tim Matiakis i spetsen.
Först kom den framstående krigsbaletten I føling med krigsveteraner och balettdansare i fin förening. Sen följde det mindre lyckade ”reality”-verket Uropa med asylsökare och dansare i samverkan. Men i The Vampire Revolution, som i likhet med de föregående även innehåller gott om talade repliker, är det bara sex dansare från det nya Corpus som medverkar.
Trots fina texter och skickliga allsidiga dansare är The Vampire Revolution emellertid varken till form eller innehåll särskilt revolutionerande, och man saknar ett starkare sammanhang mellan texten och den tämligen triviala koreografin.
Att revolutionen uteblir i föreställningens monstervärld med vampyrer och sömngångaraktiga överkonsumerande zoombier är i gengäld en helt avsiktlig och viktig poäng. För The Vampire Revolution kommer nämligen att visa på att vi som sitter i teatersalongen, i likhet med de monstruösa personager och den paralyserade manifestuppläsaren på scenen, bara vågar prata om eller om eller ta små och obetydliga steg till förändring.
Ett genomgående och relevant spörsmål i den engelskspråkiga föreställningen är ”What are you willing to sacrifice?”. Men det fremstår som en sliten kliché, när publiken i en utdragen sekvens till fromma för reflexion uppmanas att donera kläder eller saker från sina fickor och väskor till en pappkasse, som sändes runt.
Desto starkare är ett inslag, där dansarna likt ansiktslösa spöken hotande framträder inför publiken i försök att hålla främmande borta och hålla på sitt eget territorium. Och det är ytterst obehagligt att se vampyren alias Alexander Stæger, som representerar världens elit, nästan drunkna i det blod, som har sugits ur andra.
Typiskt för Lollike ger föreställningen inte några svar på de många relevanta frågor som ställs undervägs om vår blödande jord. I gengäld kommer det en resignerande replik full av självtvivel, när en dansare mot slutet säger: ”I don’t believe this kind of art can change the world”.
Det tror jag heller inte. Men respekt för att Lollike och Matiakis tillsammans har modet att försöka utforska vad dans förmår i förhållande till politiska budskap. Dessvärre spelar dansen i The Vampire Revolution en biroll i förhållande till ordet.

The Vampire Revolution spelas till och med den 10 februari.

Torben Kastrup