Varmt välkomna till det lilla huset i skogen

Sången I ett hus vid skogens slut lever vidare bland barn, säkert tack vare sina rörelser för hus, skutt, spaning och hjälp med en framsträckt hand. Rörelserna är lagom också för de minsta – till skillnad från den besvärliga spindeln i Imse vimse. Den lilla tomten som tittar ut är dessutom en vänlig själ som sträcker ut en hjälpande hand åt den stackars flyende haren. Även om moderna storstadsbarn varken har koll på skog eller jägare, är undertexten tydlig: vid fara hjälps man åt.
Pantomimteatern firar sitt 40-årsjubielum med en ny och uppdaterad tolkning i bästa mimtradition. Den hjälpsamme tomten är i stället för att vara en sagofigur en vuxen man, med stort behov av arbetsro. Han presenteras i programbladet som Dirren, en dirigent med stora musikdrömmar mellan notbladen. För iakttagaren ser han ut som en hybrid av gammal grävling och grånad herre. När han slår upp sina notblad strömmar ljuv musik ut, men gång på gång avbruten av oväntade besök.
Först en skunk som luktar illa, sen en fågel med bruten vinge och slutligen en stelfrusen känguru som förrirrat sig till fel klimat. Bo W Lindström, med en meritlista i mim som är imponerande, kan excellerera i en nyansrik studie av fridsam men lättirriterad farbroderlighet, medan Alice Hillbom Rudfeldt glider mimiskt från en djurmask till en annan i fullfjädrad rörelsevariation. För att berättelsen ska drivas framåt kompletteras mimen med en rund bild i fonden där ett litet skuggspel skildrar hur skunken jagas bort från staden, hur fågeln kraschar med ett fyrverkeri och kängurun kommer på avvägar.
Migration och flykt tänker den vuxne, och Pantomimteatern har onekligen funnit en vinkel som fungerar för barnens perspektiv, samtidigt som den påminner de vuxna om grundläggande fakta. Också en inkrökt grävlingsfarbror inser att den illaluktande skunken behöver bada, fågeln få ett bandage och kängurun med sina tre ungar behöver tak över huvudet.
De som kommer fjärran från har alla en bakgrundshistoria, och de är alla individer. Alla särdrag är inte angenäma, den illaluktande skunken behöver bada innan den kan släppas in i det pyttelilla huset.
Därmed bjuder inte Pantomimteatern på någon hurtig solskenshistoria utan en berättelse om individualitet, gamla svårigheter och nya, behovet av tolerans och utbytet i form av värme och samhörighet. De små kängurubarnen blir vändpunkten i dramat: grävlingsgubben vänder till slut skylten med ”Hem ljuva hem” på sin dörr till ”Välkommen”.
Mimen är, om den hanteras skickligt som här, nyansrik som en persisk matta. Bo W Lindströms många ögonkast under buskiga bryn berättar mer än ord förmår om hela det komplicerade klivet att lämna en ”comfort zone” för något nytt och okänt. Hans förmåga att knyta ihop tragedi och komedi är klassisk narrkonst där publiken får skratta åt oro och vedermödor, misslyckade försök och storartade vurpor.

”Vid skogens slut” är ingen pamflett utan en humanistisk genomlysning av begrepp som tolerans, solidaritet och empati. Mimkonsten må vara en liten rännil i den stora, svenska teaterfloden, men den porlar friskt och fint vidare.

Texten är tidigare publicerad på Nya Scenbloggen 2 februari.

Margareta Sörenson