Det lockande undflyende i dans och musik

I sin generations koreografer har Örjan Andersson ett särskilt förhållande till den klassiska musiken. Om hans koreografier till Sjostakovitjs stråkkvartetter var symbiotiska och Goldbergvariationerna kanske lekfulla, så är Alae ytterligare något annat.
Beethovens pianosonater nr opus 31, nr 2 (Spöksonaten), nr 110 och nr 57 (Appasionata) är gränslös musik, som Per Tengstrand spelar virtuost, modernt med fokus på deras rikedom och djärvhet i klang. Tre dansare vid sidan av den kurviga flygeln och den koncentrerade pianistens lätt böjda rygg – liksom jämställda i förhållande till musikens väldiga valv. De mäter sig inte med varandra; det är bara som om dansen försöker krypa in i och inifrån förstå dessa myriader av toner som viktlöst skapar rum, salar, rymder. Pianistens kropp, händer och fingrar dansar också och musiken blir om och om igen det fokus som drar all energi till sig.
Dansen balanserar musiken mer glimtvis, som när Ida ”Inxi” Holmlund skälver och mini-sprattlar till Spöksonatens rytmiska pixlar. Det är något mycket resonabelt och klokt av Örjan Andersson att låta Beethoven få sista ordet, att inte försöka rå på musikens urkraft, trots att Per Tengstrand släpper ut den med öppna spjäll.
Koreografin laborerar med frågan hur dans kan, vill, bör förhålla sig till musik, dess ständiga partner. Det är som frågan om vart dansare ska titta – mot publiken, mot en tänkt horisont i fjärran, inåt mot sig själva? Ska dansen dansas med, mot, i, för eller som av musiken?
Musiken kan ackompanjera dansen, dansen kan också underkasta sig musiken eller illustrera den. Men om man vill något annat? Går det? Örjan Andersson kommer detta undflyende något nära i några sekvenser där dansen tycks finna en rimlig samexistens med musiken.
Vad övrigt är, är Beethovens musik: en famn, en värld och ett intellekt att sjunka in i.

Texten är tidigare publicerad på Nya Scenbloggen.

Margareta Sörenson