Techno, sex och ecstasy på dansgolvet

Teatern flyttar ut ur teatern, och det dansas, spelas teater och sjungs opera på nya annorlunda och oväntade platser. Alla möjliga ställen kan bli till en scen – alltifrån privata hem till kyrkogårdskapell och stadsbussar. Regissören Sargun Oshana vill bryta ner barriärerna mellan publiken och scenkonstnärerna, han vill skapa rum där de två parterna kan mötas på nya sätt. I sin senaste föreställning Techno/Frådseri,(Techno/Frosseri), som är en monolog med dans, har han låtit en nattklubb bli till spelscen. Närmare bestämt nattklubben Never Mind, där publiken sitter på barstolar runtom i lokalen, som om de var en vanlig klubbkväll. Det sparsamma ljuset kommer från gamla ljuskronor, som hänger i taket sida vid sida med diskokulor. I ett hörn av lokalen står en DJ, och bakom bardisken serverar bartendern öl och drinkar. Mer autentiskt kan det inte bli.

Föreställningen med skådespelaren och sångaren Simon Mathew handlar om en person, som löper amok. Det är en ung homosexuel man, som på ett självdestruktivt sätt ohämmat ger sig hän i gränsöverskridande sex och droger. I ett rus på dansgolvet möter huvudpersonen ett ‘du’, som vi inte ser, men bara får höra om.

Sorgsen kommer den unge mannen in i baren och går försiktigt rundt blandt publiken. Kontaktsökande, men blygt ser han sig omkring. Han vågar inte ta kontakt med någon. Efter ett par ecstasy-piller är all sorg och genans bortblåst. Hämningarna släpper och han dansar vilt till technomusiken på dansgolvet. Musikens häftiga rytmer är som en spegling av hans häftiga puls. Han är hög på knark och kan bara inte stå still, utan måste dansa vidare, medan han berättar om någon, som han har träffat och blivit besatt av. Han ger upp sig själv och underkastar sig du’et. Först låter han klippa sig skallig.

på samma sätt som sin älskare, sen följer han slaviskt du’ets nycker och blir dess sexslav – och för andra totalt främmande män som du’et manipulerar honom till att ha sex med.

Föreställningen är inte för den som är pryd till sin läggning, den har ett uttrycksfullt språk. Det talas om alla slags kroppsvätskor och bisarra sadomasochistiska sexlekar, som snarare påminner om tortyr än njutning. Kroppsspråket är också mycket direkt; endast iförd kyskhetsbälte rör sig Simon Mathew på cafeborden precis framför oss i publiken eller kravlar naken runt kring våra fötter. Det är gränsöverskridande för publiken, precis som det är för berättelsens jag, vars gränser utmanas långt högre grad än han egentligen önskar sig.

Det som omedelbart kan uppfattas som en provokation tjänar dock ett högre konstnärligt mål. Utmaningarna visar nämligen på den objektifiering som sker mellan berättelsens jag och hans fullkomliga uppgivenhet inför det dominerande du-et. Hans identitet flyter ut och smälter nästan ihop med den andras. Jag blir främmande för sig själv som förgängligas och nästan tillintetgjord. Hans kropp är bara ett främmande ting, som andra kan använda som de vill. Och den nästan invalidiserande sexet är en bild av en person, som alltid behöver någon annan för att känna sig som en hel människa.

Mest gränsöverskridande och obehagligt är dock huvudpersonens växlingar mellan ecstasy-exstasen och deppressionen. Hans frosseri i sex och droger är fullständigt gränslöst. Och när mysbelysningen släcks i baren och det skarpa neonljuset tänds kommer vi i publiken helt nära inpå performerne. Han som har förlorat sig själv befinner sig på självmordets rand. Det är stark teaterkonst som drabbar publiken med full styrka. Och det är teater med en nutida problemställning. Helt enkelt scenkonst när den är som bäst.

Föreställningen bygger på Niels Henning Falk Jensbys debutroman Techno.Med sin mycket säkra stil och en ny form av kroppsmodernism blev verket utnämnt till årets bästa danska debutroman 2016. Men för en gångs skull är teaterversionen bättre än den litterära förlagan. Romanen är i längden lite monoton med sin kvävande enformiga stil. I teaterföreställningen finns det därimot plats för lite variation och ett litet leende tack vare Sargun Oshanas utmanande iscensättning och Simon Mathews hudlösa och övertygande scennärvaro.

Techno/Frådseri är produkt av ett kreativt samarbete mellan Aarhus Teater och teater Republique i Köpenhamn. I Aarhus spelas föreställningen på GBAR och i Köpenhamn spelas den på nattklubben Never Mind. Föreställningen är en del av Republiques serie om de sju dödssynderna som utforskas i en rad föreställningar under innevarande säsong.

Torben Kastrup