In i döden starkt och dynamiskt utspel
Fakta:
Namn: Dead av the Beauty and the BeastKoreografi: Av och med: Amanda Apetrea och Halla Olafsdottir
Författare: Amanda Apetrea och Halla Olafsdottir
Musik: Karin Dreijer, Linnéa Martinsson, Zhala Rifat
Ensemble: Av och med: Amanda Apetrea och Halla Olafsdottir
Plats: Dansstationen i Malmö,
» http://www.dansstationen.nu
En touch av tysk stumfilm om vampyrer finns som estetiskt element i Beauty and the Beats nya föreställning Dead,
en dystopisk pornografisk dansföreställning som undersöker uttryck för sexualitet , kvinnlig lust att i egen rätt ta plats i inre och yttre verkligheter.
I ett litet svart tält på Dansstationens scen där publiken måste ta av sig skorna innan man
går in uppstår närhet mellan publik och dansare, som rör sig bland publiken, tittar stort in i våra ögon, klappar på axeln och skapar en speciell gemenskap. Senare går de runt med vin i plastförpackning i en annorlunda nattvard.
En man på första raden tar sin jacka med sig och lägger sig på golvet vid scenens
högra kant i tältkanten och tittar på, från sitt eget perspektiv, underifrån.
Det ser nästan ut som en del av föreställningen, men är nog ett spontant infall.
Det fungerar i alla fall väl som ett intressant element i kommunikationen mellan scen och salong.
Amanda Apetrea och Halla Olafsdottir som arbetat tillsammans i flera decennier, skapat nya uttryck med tuffa röster och lyrisk dans, är legendariska inom danskonsten. De utstrålar maximal tvåsamhet och samtidigt visst aggressivt utspel gentemot varandra, dynamiskt.
I början av föreställningen läser de i tur och ordning pornografiska dikter med dovt raspiga machoröster, i stark kontrast till hur de annars talar, sjunger och pratar med oss i publiken.
Fysiska utspel som efterhand blir alltmer provocerande, där de uttrycker vrede, uppsluppen kättja, action, givetvis tvärtemot så kallad ”typiskt kvinnlig” framtoning på scen – förstås. Mer och mer mäktig kvinnlig ilsken kraft, med nakenhet utan exploatering får Dead att bli en mycket annorlunda föreställning som går över gränser.
Som nakendans vilken kan erinra om den första nakendansaren Anita Berber i Berlin, i det Tyskland på 1920-talet under stumfilmstiden då vampyrer, mörker och skräckfigurer tog plats på den vita duken och på scen,som ett sätt att bearbeta efterkrigstiden, gestalta tidsandan.
Beauty and the Beast gestaltar vår tidsanda, på sitt sätt.
Fler Recensioner