Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

En ambivalent föreställning på hemlig spelplats

2017-11-28

Fakta:

Namn: The Millennials
Koreografi: Graham Adey
Musik: Silas Bieri
Ensemble: Samarbete/Medverkan: Sanna Blennow , Jim De Block Ljusdesign: Marcus Philippe Gustafsson Scenografi: Graham Adey Teknisk koordination: Ulrich Ruchlinski/Dansstationen
Plats: Dansstationen i Malmö,
» http://www.dansstationen.nu

Publiken samlas i hallen på Palladium där en buss skall avgå till en hemlig spelplats,
någonstans i Malmö, för att när tiden är inne guidas av en medarbetare med rosa paraply ut mot bussen,
som sätter fart ut mot Malmö centralfängelse, byggt 1914 i stadsdelen Kirseberg.
I närheten finns även Lokstallarna som liknar en stolt klassisk fabriksbyggnad från samma tid – det är den hemliga spelplatsen. Vi i publiken går in i ett gigantiskt iskallt rum med utrymme för tre rader bänkar för publiken som ombetts att klä sig varmt. Det kan behövas, för det är kallt, både fysiskt och psykiskt.
Varför föreställningen skall spelas på en hemlig spelplats tycks vara en del av föreställningens undertext.
Den historiska lokalen står diametral motsats till föreställningens tema om den unga generationen, den första i sitt slag mellan den analoga och den digitala tidsåldern.
Så långt bort som möjligt från publiken, på andra sidan av det gigantiska rummet (med järnvägsspår i golvet) står de två dansarna Sara Blennow och Jim De Block i halvmörker med skuggor av motljus över sina gestalter.
De talar lågmält och syns sparsamt i detta rembrandtska ljusdunkel, där deras duett i lika hög grad är verbal som koreografisk och teatral. Den omfattar många konstnärliga scenkonstkategorier som uttrycker kroppsspråk, relationer och använder sig även av ord:
”I want to experience something real”, säger Jim De Block,
”I want to experience to be watched”, säger Sara Blennow (handlar detta månne om manligt och kvinnligt?). Början av de långa monologerna som blir till en dialog mellan de två, är medvetet monoton och pågår
under den första delen av föreställningen. De båda berättar om vad de skulle vilja uppleva, kanske som ett slags besvärjelse. Det handlar om hur man skulle vilja eller kunna leva i vår tid av sociala medier, internet och ofrivillig offentlighet. Samtidigt som dansföreställningen utforskar arbetet med att bryta ner stigmatiseringen av depression i dagens kultur-och mediavärld.
En utgångspunkt är att vi (i västvärlden) lever i en tidsanda som fokuserar på omedelbar tillfredsställelse och att med olika tekniska hjälpmedel filtrera våra liv från att vara deprimerad till att allt är fantastiskt positivt. Samtidigt bombarderas vi med information , nyheter, film, bilder.
Verkligheten tycks bli overklig i detta ständigt pågående flöde, som det handlar om i The Millennials, den generation som är född mellan 1980-talet och 2000-talet, de som började i en analog tid, övergick i den digitala tidsåldern vars nya teknik, enligt koreografen Adey, främst drabbat denna unga generation som är mer utsatt för sociala medier, internet, och den rastlöst snabba information, som skapar grogrund för den depression som är så typisk för just millenniegenerationen.
The Millennials rör sig i gränslandet mellan dansteaterföreställning och surrealistisk teater (med lite touch av Beckett) i sin dystopiska framtoning av det lågmälda tilltalet, det frenetiska upprepandet av vad man skulle vilja uppleva i den introverta duetten om att kommunicera och svårigheten att göra det.
Det råder tystnad och mörker, med skarpa skuggor på väggen och långsamt förflyttar sig den vita biografduken bakom de två framåt, mot publiken.
Där byter föreställningen temperament från att gestalta ensamhet och utsatthet till plötslig, aggressiv attraktion där de de två med kraft sliter kläderna på överkroppen av varandra, medan musiken maximeras, ljuset tonas ner. Kanske kan detta ses som en dialektisk dansföreställning om ensamhet & separation kontra tillfällig tvåsamhet & uppkoppling?
Det är en dansföreställning som skapar ambivalens och gör att man pendlar mellan att uppskatta det outsagda och dubbeltydiga i koreografi och dansteater, och att man inte riktigt inser eller ser vad denna duett som berör komplexa frågor om mental hälsa, identitet och digital framtid vill säga oss. Det positiva med denna ambivalens är att det skapar nyfikna frågor om blicken på vår tid. Precis som koreografen Graham Adeys tidigare verk Gender Fuck(er).

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser