Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Titta in i mänsklighetens zoo

2017-11-27

Fakta:

Namn: Morph
Koreografi: Kristján Ingimarsson
Regissör: Kunstnerisk konsulent: Egill Palsson
Ensemble: Kristján Ingimarsson Compagny, Scenograf: Johan Kølkjær Lysdesign: Michael Breiner Lyddesign: Kim Engelbredt
Plats: Republique, Köpenhamn
» http://www.republique.dk

Vad är normalt? Det frågar sig den isländske performanskonstnären Kristján Ingimarsson i sitt verk Morph, som tidigare i år hade premiär i Aarhus, och som nu spelas på Teater Republique i Köpenhamn. Svaret på frågan är både ja och nej. De sex performerna från Kristján Ingimarsson Company ser helt vanliga och normala ut, de är som folk är mest. De är inte supertränade, utan har en bilring här och en kulmage där. Det, som performerna sedan gör är däremot ingen vanlig syn i det vardagliga livet. Nakna – endast beväpnade med plastvapen ger de sig på varandra, som om de vore mitt i ett berömt historiskt slag, sådana som vi känner till från konsthistoriens stora verk – exempelvis Bayeux-tapeten.
Det är inte bara i de inledande kampscenerna, som det finns konsthistoriska referenser, det finns på det hela taget mångder av konsthistoriska citat i Morph. Damien Hirsts djur, som är nedsänkta i glasmontrar med formaldehyd, refereras det till, när performerna – nu iförda vanliga kläder – trycks ihop i en glasbur, så Kristján Ingimarsson själv kan observera dem, som om han vore antropolog i ett människo-zoo. Han studerar människodjuren och försöker komma riktigt nära dem i sina försök att förstå sig på dessa mänskliga väsen, som ibland blir vilt aggressiva, och ibland är harmlösa och lallande glada. På en fest förstår han, att hans lite för närgående uppvaktning av en kvinna lättare blir framgångsrika med hjälp av lite smicker och en skål. Han noterar också, att människorna är vanedjur, som trivs bäst med fasta rutiner i välkända omgivningar. Bara de bara får sitt kaffe och annan stimulantia, som lugnar dem och för in dem i apatins trygga famn. Människorna trivs bäst i sin hemtama och självvalda bur.
Kristján Ingimarsson kallar själv sitt verk surrealistiskt, det är också ganska absurt med hans sätt att använda plast och andra återanvända material på scenen verkar det hela snarare vara besläktat med arte povera. I denna italienska konstriktning sammanställer konstnärerna enkla material och upphittade objekt i nye sammanhang, så att de får nya betydelser. I detta ljus ger titeln Morph en antydan om att det hela handla om en gradvis förändring.
På scenen finns en stor kula skapad av diverse plast. Detta arrangemang av plastavfall bär en av performerna på huvudet tills hon ramlar omkull av dess tyngd. Plastavfallet blir här till den moderna människans kors. Plastkulan påminner om människans sorgliga eller kanske syndiga miljöbrott som belastar vårt jordklot. När kulan brister, uppstår det en hel skopa oförgängligt skräp. I denna slags skräphög lever också människor som är tvungna att återanvända avfallet och skapa nytt ur det. Skumgummi blir till en klänning, reflexkäglor blir till skor och så vidare. Av skräpet växter ett helt annat konstverk fram. Nämligen en gloriasmyckad madonna, som heroiskt tittar ut över publiken. Har jorden gått under och människan hamlat i himmelriket? Eller har förbrukaren plötsligt lårt sig att återbruka konsten?
Det går inte riktigt att förstå sig på Morph, som blir lite för diffus trots alla sina idéer och referenser. Det är förmodligen inte heller föreställningens syfte att peka ut en inriktning eller ett budskap till publiken. Poängen är nog snarare att frånvaron av konstnärlig måttfullhet ska visa på människans brist på materiell måttfullhet. Men resultatet är utan tvekan en rörig affär som skvätter åt alla håll och kanter och inte ger åskådaren en djupare förståelse för det hela eller någon efterföljande reflektion. Morph avslutas därför nästan med att bli till harmlöst strunt.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser