Praktfull uppsättning av Raymonda

Det var modigt gjort av Nikolaj Hübbe när han som första balettmästare på Det Kongelige Teater för fem år tog in Petipas krävande helaftonsballet La Bayadère i repertoaren. Minst lika så modigt är det, att han nu har gjort detsamma med Petipas sista stora virtuosa bravurverk, Raymonda, som hade urpremiäre i Sankt Petersburg 1898.
Återigen klarar Den Kongelige Ballet de utmanande stegen med glans. Assisterad av bland annat den före detta franska etoile-dansaren Florence Clerc har Hübbe lyckats göra en ytterst lyckad iscensättning av Raymonda. Faktiskt en riktig praktfull uppsättning! Precis som i La Bayadère har balettmästaren allierat sig med den framstående scenografen Richard Hudson, som bland annat är känd för sin prisbelönade scenografi till Disney-musicalen Lejonkungen.
Ursprungligen utspelar sig Raymonda under medeltiden. Men genom att flytta fram historien till rokoko-tiden har Hübbes och Hudsons version fått en helt annan lätthet, skönhet och elegans än man kan uppleva i många utländska uppsättningar. För övrigt har den ganska ointressanta historien om den vackra Raymonda som är förlovad med en kristen korsriddare, men blir jagad av en muslimsk saracenriddare via uppdateringen på ett lyckat sätt blivit mer politiskt korrekt genom att nedtona det religiösa och ändra dråp till försoning.
Hübbes fokus är riktat mot Raymondas utveckling från ung flicka till vuxen kvinna. Men balettens övernaturliga element med Den vita damen som hjälper Raymonda är bevarad. Som alltid handlar ”Raymonda” dock först och främst om klassisk balett i all sin härlighet från rena klassiska steg till karaktersdans och nationaldanser.
Från allra första akten i den franska rokoko-miljön med pastellfärger är J’aime Crandall i premiärlaget fantastiskt graciös och säker i titelrollen. Vackert fyller hon rummet i drömnscenens vemodiga solodans, och i andra aktens orientaliska universum utveklar hon, iförd djupröd tutu en fantastiskt ekvilibristiosk tåspetsdans, inklusive hopp helt uppe på tåspetsarna. Hon är också vacker i den slaviska solodansen i det enastående ungerska divertissementet vid bröllopsfesten i den tredje akten, där färgskalan är raffinerat hållen i svart, vitt och guld.
Som Raymondas förlovade, som i denna version är en ungersk greve, är Alexander Bozinoff glimrande med eleganta linjer och fina hopp. Rivalen, Abderam, som nu har blivit till en spansk-morisk prins, gestaltas både dramatiskt och erotiskt farligt av Jón Axel Fransson i en medryckande ekvilibristisk dans.
Holly Jean Dorger danser med ett strålende energiöverskott väninnan Henriette, och Caroline Baldwin är raffinerad som Clémence. Bägge är flankerade av högt hoppande kavaljerer.
I föreställningen bjuder hela kåren på mängder av flotta danser, och der är ett verkligt scoop att Raymonda också innehåller fina inslag av folkloristiska danser att delta i för balettbarnen.
Funt förstärker Glazunovs dansanta och vältolkade musik balettens olika miljöer och Det Kongelige Kapel klingar vackert från orkesterdiket under ledning av Graham Bond.

Spelas på Gamle Scene till och med 20 april.

Vibeke Wern