Signal för kantigt, distinkt och rytmiskt taktfasta rörelser

Gnistervitt på dansarna, svart rum och signalfärger på markeringstejper. Film på väggen, rökpuffar från taket – det händer något överallt i rummet där dansarna signalerar DANS.
Publiken får gå och stå och flyttas milt med bestämt till olika positioner i rummet. Ett långt lysrör blir till en balk att bära tillsammans på väg mot nästa station. Det fungerar alldeles utmärkt och uppmärksamt följer vi instruktionerna och stannar upp vid given signal. Min enda invändning är att vi kunde fått dansa också, här är vi på väg allihop att nästan göra det. Steget till att ta de steg som kan kallas dans är en millimeter bort.
Men dansarna dansar – den alltid like komiskt allvarsamme Viktor Gyllenberg och de andra har en lycklig stund i en fåtölj som kan tänjas ut till en soffa där många får plats. På olika och fiffiga vis ordnas nya spelplatser genom utlagda lysrör, band att sitta på, tejp i glada färger. Signalrött och orange leder markörerna tankarna till varnings- och anvisningsskyltar, och koreografiskt ansluter Claire Parsons till räta linjer och trekantiga skyltar i en kantig, distinkt och rytmiskt taktfast dans.
Av och till banar dansarna väg rakt genom publikhopen med en rak arm, ungefär som poliser eller vakter skulle göra. Det är lustigt i sin ”look” av att utföra något som absolut, prompt måste göras, om så bara att klättra på en vägg – en fin sekvens där en dansare går på de andra dansarnas händer och axlar. Känslan av ett uppdrag och ett arbete hanteras fantasifullt, lite som när barn leker ”kontor” eller ”jobb”; seriösa grejer som måste tas på största allvar. De vita kostymerna och de jättelockiga frisyrerna placerar Signal mellan lek och allvar, dans och performance, titta-på och delta. Får jag gissa, så är det en eller annan som kommer att röra sig i räta vinklar de närmsta dagarna, hemma eller i förskolan.
Claire Parsons har återigen, efter en rad koreografier för barnpublik med Marmelad som toppnotering, skapat vital samtida danskonst för den mest följsamma, koncentrerade och fördomsfria publiken: barn.

Texten är tidigare publicerad på Nya Scenbloggen den 6 november.

Margareta Sörenson