Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 01 december 2020

Dansfest utan dramatik

2017-11-15

Fakta:

Namn: Raymonda
Koreografi: Nikolaj Hübbe efter Marius Petipa
Musik: Alexandr Glazunov
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene
» https://kglteater.dk

Det har i det närmaste blivit en tradition; att när Nikolaj Hübbe daterar upp gamla balettklassikere, så flyttar han också handlingen till en annan tid. Det har han gjort i sina radikala nytolkninger av August Bournonvilles baletter. Napoli flyttade Nikolaj Hübbe in i ett finurligt filmiskt Fellini-universum på 1950-talet. Et Folkesagn flyttade han fint fram han till symbolismens tid i en Vilhelm Hammershøi-interiör. Sylfiden hamnade i ett slags universum av det mer diffusa slaget i en obestämbar tid – eller en slags all-tid. Den bästa och mest lyckade tidsresan skedde emellertid i Svanesøen, där Nikolaj Hübbe genialt katapulterade in handlingen i framtiden, där renässans mötte science-fiction. 
Nu har turen kommit till Marius Petipas Raymonda, som aldrig tidigare har satts upp i Danmark. Nikolaj Hübbe flyttar handlingen från medeltiden till 1700-tallet. Korstågsriddar-hjälten Jean de Brienne har blivit en ungersk adelsman ved namn Otto, medan skurken saracenern Abdul Rakhman har blivet till den spanska moriska prinsen Abderam. Men vad en morisk prins gör i 1700-tallets Frankrike, står skrivet i stjärnorna, för den sista delen av det moriska riket Granada, kapitulerade 1492. Den moriske prinsen och hans mycket färgglada följe verkar vara en stor anakronism mitt i den förfinade franska adelsmiljön. Tidsförskjutningen är motiverad av politisk korrekthet. Nikolaj Hübbe kan – som han själv skriver i programmet – inte riktigt förlika sig med den ursprungliga balettens stereotypa konflikter mellan den kristne hjälten och den muslimske skurken undser de medeltida korstågens tid. Men kan en morisk förändra detta?
En felplacerad morisk prins gör varken den redan från början alltför tunna handlingen mer intressant eller spännande. Själva misspassningarna mellan adelsmannen Otto och den moriske prinsen Abderam slutar med ett förnuftigt, tack vare Raymondas övertygande förhandlingsförmåga. Här handlar det inte om någon dramatisk kamp, utan snarare om ett slags EU-förhandling där det handlar om att det ska finnas plats för alla. Det är naturligtvis en sympatisk tanke, men på scenen förstör den här idealismen själva och skapar ingen pirrande spänning. En ung man, som länge har varit borta från sin käresta, kommer äntligen hem och finner henne i armarna på en annan, varför reagerar han i så fall inte lite våldsammare än med att han är lite mer eller mindre stött. Vad är det egentligen som hindrar att det åtminstone leder till en snabbt överstånden duell i de adliga cirklarna i 1700-tallets Frankrike? Det skulle i varje fall ha verkat både mer realistiskt och trovärdigt – i vilket fall som helst mer spännande för publiken att titta på än att bara få uppleva en korrekt förhandling. Baletten har ju trots allt inte hamnat ända framme i hippietiden och dess budskap om fritt sex.
På grund av frånvarom av djupare konflikter blir treklövern mellan Raymonda, Otto och Abderam, dansad av respektive J’aime Crandall med Alexander Bozinoff och Jón Axel Fransson, heller inte särskilt spännande. Det finns ingen glödande passion, deras inbördes förhållande kan snarare liknas vid vardagligt snack och problemlösning över köksbordet. Varför kan inte publiken istället få sig till livs en fin gammal balettsaga där starka temperament strider inbördes i en politiskt inkorrekt duell? 
Trots ologiska ändringar i Marius Petipas sista storverk slutar Raymonda dock som en starkt underhållande föreställning tack vare väldigt fin dans, en helt överdådig scenografi och flotta kostymer av Richard Hudson samt Alexandr Glazunovs medryckande musik. Den tredje aktens ungerska bröllopsfest i svart och guld är förtrollande. Här verkar kulisserna nästan vara det imponerande operahuset i Budapest. Festkostymerne är inspirerade av ungerska folkdräkter med broderier i sirliga växtmönster. Hårpynt till kvinnorna och fladdrande band i nacken på herrarna. Här är det också stora svarta hattar, som ger herdarna skugga under deras arbete på den ungerska slätten, eller Pustan. Dansarna bär ligkaså svarta stövlar och visar upp danssteg, som vi sällan ser. Av den ungerska folkdansen ses höga bakutåt-sparkande steg och skojiga och mjuka grod-hoppande steg. Balettbarnen, som även dansar med i bröllopsfesten, bär likaså omfångsrika folkdräkter i ungersk stil. De små dansarna nästan försvinner i de många lagren av tyg ooch liknar söta oformliga babusjka-dockor.
De kvinnliga kårdansarna gör det riktigt fint särskilt i Raymondas drömscen där de dansar som nymfer. Här bär de vita klänningar dekorerade med märkliga tecken, som återfinns högst uppe i scenografin, måske ska de föreställa mörka dystra skyar. Tecknen kan även tolkas som en slags kod, liksom drømmen är en kod och ingång till Raymondas omedvetna. När Raymonda utmattad faller i sömn, förvandlas hennes adelshem med den sirliga trädgården till en öde lövskog. I drömmen blir kulturen således till natur. Raymondas drifter synliggörs i dena drömvärld, där hon dras till såväl Otto som Abderam, som bägge två dyker upp i den vilda naturen. Allt det farliga och motsägelsefulla i Raymondas dröm skulle vi gärna ha sett mer av i konfrontationen mellan Otto och Abderam. Lite mer action och vildhet skulle inte ha skadat denna mycket vackra och fina uppsättning av Raymonda.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser