Ljustrolleri i mörkret

Ljussättaren Minna Tiikkainen är som en ljusfé, fast tvärtom. Att skapa ett så lysande mörkt rum närmar sig trolleri.
Under en hängande kvadrat av en tunn ljuslinje skapas en scen, och på den sitter, omgivna av luddig svärta, två män.
Tillsammans med de två dansarna/performers, Juan Pablo Cámara och Roger Sala Reyner, har Jefta van Dinther skapat en märklig betraktelse. Hans särskilda blick liksom ovanifrån på människorna och deras egendomliga beteenden bereder än en gång vägen för en dikt av rörelse och ljus med genomborrande innehåll. ’Dark field microscopy’ är ett sätt att med mörkfältsmirkoskopi analysera människans blod inom alternivmedicin. Och blodet, det vanliga, röda, mänskliga, som pulserar genom våra ådror blir till tråden, den röda!, som slingrar sig genom denna poetiska, gåtfulla och stillsamt vackra duo.
En människofot, hur lik är den inte – egentligen – en apas fot. De är som två primater, lika nakna som aporna i en djurpark, lika försiktigt nära varandra. Lika varandra som bär, som två av samma art – det är här som van Dinthers blick för den mänskliga existensen får en särskild valör.
I hans senaste och stora verk, Protagonist, tar dansarna till slut av sig sina kläder och blir till aplika urvarelser. Här är vi, publiken, helt nära inpå de två på sin matta. Det är något urenkelt i deras skärskådande av varandra, och samtidigt öppnar sig bilderna för allt blodet bär – infektion och smitta, droger och mediciner, arv och att helt enkelt, obegripligt nog, kunna vara levande.
Som vid tidigare tillfällen när jag sett verk av Jefta van Dinther är min känsla stark av att inte riktigt veta var jag har varit när jag går därifrån. Märkligt och gripande, oroande och lugnande.

Recensionen är tidigare publicerad på nya scenbloggen den 37 oktober.

Margareta Sörenson