Manliga klichéer under lupp

De allra flesta män varken slåss, våldtar eller mördar. Men unga killar är de som använder mest våld i vårt samhälle och så gott som alla sexbrott begås av killar, läser jag i programbladet till Som man sår. Skillnaden mellan fenomenet Mannen med stort M och männen i gemen är himmelsvid. Ändå ingår individer i en kulturell och politisk struktur, som inte kan viftas bort.

Unga Klara, med ny status som nationalscen för barn och ungdom, har i sin post-Osten-tid velat gå vidare med att göra könsroller, identiteter och könsmaktordning synlig på teatern. I pjäsen Girls make you blush häromåret inventerades flickorna och deras kroppar med dansteater. Också ”Som man sår” har regisserats av Gustaf Deinhoff och koreograferats av Mari Carrasco, och här har dansen fått mer idémässigt bärande funktion.

Åtta mansroller tar tag i ”inte-alla-män”-diskussionen och bildsätter den med sex män och två kvinnor på scenen. Chefen, professorn, studenten, författaren, generalen, gitarristen, maken och (den manlige) feministen – hyggliga typer allihop, som känner sig ensamma, utsatta och oförstådda. Men som i ett trängt läge blickar bakåt och gör vad män brukat göra. Byn blir bombad, flickan blir våldtagen.

Ingenting som sägs här är nytt. Inte det minsta. Jag väntar mig lite mer av Unga Klara när det gäller djärvhet, men visst, detta behöver sägas om och om igen. På nya sätt, på gamla vis, på andra vis. Bäst blir spelet på den runda, röda mattan när två små pojkar i 30-tals-kläder stegar över scenen, den lilla med en plåthink i handen. Något i deras högtidliga uppenbarelse höjer och vidgar, leder tankarna till krigen, flyktingarna, hungern – offren för manliga dygder som makt, styrka, beslutsamhet. Den där plåthinken; hoppet att hitta något att äta.

Carascos koreografi drar som vindar genom ensemblen och visar bättre än orden hur alla dras in i strömmar som är dem övermäktiga. Fotfäste saknas.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen 16 oktober.

Margareta Sörenson