Ett potpurri av klichéer

Delibes opera Lakme handlar liksom Carmen och Madame Butterfly om modiga kvinnor som vågar gå emot sin egen tid och själva välja sina sexualpartner. Lakme som utspelar sig i Indien på 1880-talet där engelsmännen fortfarande härskade kändes förmodligen då både modern och angelägen.
Idag skulle den också ha kunnat kännas angelägen. Hela storyn känns ju rätt i vår tid. Tänk bort kolonialfolket och ersätt dem med
turisterna. Kvar lever gamla traditioner där fädrarna fortfarande dödar sina egna döttrar. Allt med religiösa förtecken.
Den här uppsättningen är fylld av exotiska klichéer, som man tror skulle vara försvunna idag.
Lyckligtvis är musiken och de berömda sångnumren en upplevelse i sig men hela den scenografiska uppbyggnaden, dräkterna och alla exotiska nummer, inte minst från ett firande av Krishnas födelse som närmast för tankarna till en löjlig karnevalsupptakt där samtliga ansikten är bemålade i blått tar priset som det mest klichéartade man sett på länge. I programhäftet kan vi läsa att blått står för det allomfattande och därför har flera av de indiska gudarna blå hud. Mitt i mängden ” karnevalsglada lyser de vita kvinnorna iförda de mest absurda klichéartade 1800-tals klädnader som tänkas kan. Men det värsta är att alla dessa blåfärgade indier här framträder som om de vore en annan ras.
Lakme’ är en Brahmandotter vars far försöker slå sig fri från kolonialmakten. Han är instängd i sitt palats, där han också håller
Lacmé instängd. I sista akten låses hon in och kläds ut med en
försilvrad krona som drottningen. En lika kitschig och vanställd bild av verklighetens Indien som man valt att använda som exotiskt stoff i den här uppsättningen. Med hjälp av århundradens damm och tjocka lager av fördomar har denna i grunden angelägna opera med sina drömlika välkända sångnummer blivit en parodi på vår egen inskränkta världsbild.

Ann Jonsson