Dansens vildaste krigare

Svartklädd och med en mössa netryckt långt över öronen och djupt mer i pannan träder Louise Lecavalier fram ur mörket. Scenen är kvadratisk som en boxningsring med en låg plywoodvägg som bakgrund. Det är en scen för kamp, och den legendariska kanadensiska koreografen och dansaren är klar till drabbning. Hon är en modern krigare och hennes vapen är dansen. Men vem är motståndaren i denna kamp? Hon själv, tiderna eller mörkret? Louise Lecavalier har själv sagt att “dans för det mesta handlar om en en fysisk kamp.”. Sett i detta ljus är verket Battle Ground kanske bara en kamp för kampens skull. Dans för dansens egen skull. Det är särskilt meningsfullt, när gäller en erfaren dam på snart 60 år, som dansar vilt och precist.

På 1980-talet dansade Louise Lecavalier med David Bowie och på 1990-talet dansade hon med kompaniet La La La Human Steps, men nu är hon nästan ensam på scenen i sitt verk, Battle Ground (Milles batailles) från 2016, som verkligen kan få en att tappa andan.

Louise Lecavalier startar danskampen stående på tå, med en fot framför den andra till ett synkoperat techno-beat. och så sätter hon armarna i sving och låter fingrarna skaka frenetiskt. Hon påminner om en insekt, som fladdrar med vingarna så blixtsnabbt att den står stilla i luften. Med detta sitrende anslag startar Louise Lecavalier, och hon slutar inte att dansa förrän 65 minuter senare. Det är enormt imponerande!

Senare intar Louise Lecavalier hela scenen till Antoine Berthiaumes livemusik på gitarr och synthesizer. Det är ett så medryckande tempo, att man nästan inte kan sitta still i bänkraderna. Louise Lecavaliers rörelser är inte bara enormt snabba och galet vackra, de är alldeles hypnotiska att se. Det är som att vara på ett rave-party, där man själv blivit fullständigt utmattad och bara kan titta på dansgolvets sista dansare, som har en extra växel och en helt överjordisk energi.

Det har nästan blivit en kliché att säga, att man tappar andan inför något, men detta händer verkligen när man ser den nu 59-åriga Louise Lecavalier dansa i högt tempo i över en timme – utan att det märks på henne. Hennes kinder blir inte röda, får ingen svettig panna eller pumpande bröstkorg. Hennes lilla ljusa ansikte, som sticker fram under den svarta mössan, visar en mimik som både signalerar nyfikenhet och förundran, som om hon själv inte förstod varifrån i den lilla spinkiga kroppen, som all den enorma kraft, råstyrka och energi kommer.

Battle Ground är också en duett, eftersom Louise Lecavalier under delar av kampen har en vapendragare vid sin sida. Det är Robert Abubo, men vi ser honom nästa inte, för han kommer inte ens i närheten av Louise Lecavaliers makalösa dans, hennes närvarokänsla och energiska styrka. Med sin otroliga kraft stjäl hon helt rättvist all uppmärksamhet och avslutar det hela med att ta Robert Abubo på ryggen och bära honom ut från scenen. Lecavalier är oövervinnerlig som en dataspelsfigur och hon lämnar Robert Abubo utan chans. Föreställningens utgångspunkt är dock inte ett dataspel, det är Italo Calvinos fantastiska berättelse Il cavaliere inesistente, (Den obefintlige riddaren) som handlar om en robotaktig krigare.

Har vi redan så tidigt på teatersäsongen sett den allra bästa dansföreställningen, som säsongen kommer att erbjuda? Man kan i alla falll inte föreställa sig att få se en bättre modern dansare än Louise Lecavalier. Den som har fått uppleva Louise Lecavaliers övermänskliga energi, måste kapitulera inför sig denna kanadensiska hjältinna, denna dansens vildaste krigare på på ett mycket övertygande sätt.

Torben Kastrup