Dystopisk revolt mellan hopp och förtvivlan

Ur mörkret på Dansstationens stora scen talar suggestivt en manlig speakerröst (Elias) till oss : ”You hear a voice – it´s your own voice…”, samtidigt som de fjorton dansarna strömmar in i street-smarta kläder som passar på en nattklubb – kvinnor i korta kjolar och bh, kortkorta shorts, slitna jeans, en lång tröja på en manlig dansare ser ut som trött klänning,en trasig t-shirt på en annan manlig dansare får honom att se ut en man från trasproletariatet (i en annan tid).
Protagonist är en betraktelse av mänskligheten, sång om revolution, dans om evolution, människor som samlas och tar plats i skiftande roller, i en maktkamp som tar sig många olika uttryck. En allegori i intensiva fysiska utspel (typiskt för van Dinther) med aggressiva konfrontationer, mellan lek och allvar, bråk och stök, burleska dansposer i nya formationer, gäng med gruppdynamik och slagsmål, i ständigt skiftande positioner.
Det är en överväldigande föreställning till kraftfull elektronisk musik och ljuddesign med dystopisk underton av David Kier, musik som skapar ett laddat känsloläge.
Ensamhet och gemensamt sökande efter mening med livet – mellan samhörighet och isolering där de fjorton dansarna alla har huvudrollen, rör sig in och ut ur gemenskapens hektiska kaos och krävande enhet.
Efter sången Revolution av Elias Sahlin tystnar allt, dansarna stannar till, står stilla med frågande uttryck, förvånade, skeptiska, månne sökande ,i stelnad pose. Deras mimik är synnerligen uttrycksfull och visar på det som Mats Ek har sagt, ”att huvudet är den viktigaste kroppsdelen i danskonsten”.
Dansarnas ansiktsuttryck och kroppsspråk fryser tiden, skapar ett slags avgörande ögonblick, mellan utopi och det odefinierbara. En höjdpunkt i föreställningen.
Huruvida det handlar om sångens innebörd, vad den säger om revolutionen/ evolution blir en gåta, under ytan av skeendet.
Efter ljusdunkel faller mörker över scenen medan dansarna klär av sig nakna, vilket kan avläsas som utsatthet, med associationer till tidig renässanskonst som Jan van Eycks Yttersta domen (år 1420) eller tvärtom, Hieronymus Bosch Lustarnas trädgård (år 1500) med snabba kast mellan hopp och förtvivlan.

Ingela Brovik