En neoliberal Goth-story

– Det här en ju en lokal historia, säger programledaren (Sara Stenholm Pihl) på Sveriges Radios Godmorgon världen när hon morgonen efter urpremiären på Tidningshuset som Gud glömde på Göteborgs stadsteater intervjuar teaterns konstnärliga ledare Pontus Stenshäll om föreställningen i direktsändning.
Lokal?
Det handlar om en av Sveriges största morgontidningar, Göteborgs-Posten/GP , monopoltidning i Göteborg, om tidningens historia inför hotet om digitalisering/tidningsdöd där Peter Hjörne, barnbarn till tuffe chefredaktören Harry Hjörne (född Bengtsson) plötsligt bestämde sig åren kring millennieskiftet att konsolidera, rationalisera och expandera.
Hysterisk ärelystnad och manlig rivalitet drev upp priserna på svenska lokaltidningar till extremt höga priser. Främst i denna speedade utveckling gick Peter Hjörne, som utnämnt sig själv till ny chefredaktör på Göteborgs-Posten på 1990-talet.
Dramatikern Gertrud Larsson rekonstruerar berättelsen om tidningskoncernen Stampen som börjar med en introduktion av Göteborg som arbetsklassens stad, där man i blåställ som breder ut sig på scenen i folklig ”göteborgsstil”. Sen, fokus på Peter Hjörne, väl spelad av Victoria Olmarker, som i sitt fysiska utspel visar upp sprickorna i den maskulina värdigheten hos en chef vars monopoltidning närmast ”äger” staden.
Efter en resa till Stockholm där Peter Hjörne felaktigt uppfattas som barnbarn till Göteborg Handels-och Sjöfartstidnings legendariske huvudredaktör Segerstedt – han som stod upp för yttrandefriheten under andra världskriget varpå merparten av annonsörerna flydde till Göteborg-Posten – börjar Hjörne sin förändring av sakernas tillstånd.
Men där borde föreställningen ha lagt lite mer krut på att visa motsättningar mellan Handelstidningen som rasade ekonomiskt, och Göteborgs-Posten, som blev tjockare och rikare, då i skiftet mellan 1930-1940-talet.
Första akten är en relativt rak berättelse om hur det går till när Peter Hjörne sätter igång sin business efter att han en sen kväll på Burger King i Göteborg träffat VD:n för hamburgerkedjan Tomas Brunegård, utmärkt bra spelad av Lisa Lindgren, och de två blir förälskade i varandras idéer om att tillsammans göra snabba cash och ta makten i branschen. Efter allt snack börjar de två dansa twist tillsammans, som ett sätt att manifestera sitt plötsligt kommande samarbete. Victoria Olmarkers Hjörne med sin överdrivet värdiga framtoning parat med Lisa Lindgrens påträngande pingstvän till Burger King-chef speglar två sidor av manlighet, med psykisk-fysisk pregnans. Mångfacetterad kvinnlig blick av dramatikern Gertrud Larsson, regissören Michaela Granberg och de två kostymklädda kvinnliga skådespelarna som genomskådar Göteborgs-Postens bisarrt patriarkala maktstruktur, i verbala och kroppsliga utspel.
Denna koreografiska undertext berättar med typisk ”göteborgs-humor” om läget, bortom orden.
I akt två blir det gotisk skräckfilmsstory, där bland annat en parafras på Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet där Döden spelar schack med Riddaren. Döden, det vill säga Tidningsdöden, ljuvligt spelad av Fredrik Lundin, skrämmer nästan livet ur Peter Hjörne, som börjar inse att alla lokaltidningar som Brunegård manipulerat honom att köpa för miljarder kronor han inte har, utan lånar, kommer att bli en skoningslös skuldfälla. Döden valsar runt, studsar upp och ner med Hjörne, medan andra skräckfigurer träder fram. En av dem är en reinkarnation av Göteborgs-Postens omstridda politiska redaktör Alice Teodorescu, här vampyr i aftonklänning, som rör sig runt på scenen, dansande, hotfullt skrikande, medan publiken gapskrattar, högljutt och Peter Hjörne försöker springa undan, komma bort.
Rörigt och rörligt när föreställningen gestaltar Peter Hjörnes mardrömmar om pengar, makt, (sveket mot) det fria ordet. Men den rekonstruktion som 2016 såg till att skattebetalarna stod för cirka 200 miljoner kronor att betala GP:s skulder, att Hjörne kunde behålla sina egna miljoner medan frilansarna fick vänta på att kanske få betalt. Det fastnar inte riktigt i denna dynamiska föreställning som får oss att minnas Göteborgs-Postens mörka historia, som inte är en ”lokal” berättelse utan angår oss alla.

Ingela Brovik