Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 25 november 2020

Psalmsång och fallna änglar

2017-10-02

Fakta:

Namn: Silk & Knife 2
Koreografi: Jiří Kylián
Ensemble: Den Konglige Ballet
Plats: Det Dongelige Teater, Gammel Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Den Kongelige Ballet börjar den nya teatersäsongen med ett rent Jiří Kylián-program. Det är 10 år sedan som kompaniet hade en stor succé med den tjeckiske koreografens underhållande och lättillgängliga program Silk & Knife. Nu följer istället Silk & Knife 2, som är mycket mer allvarligt och experimenterade. Jiří Kylián för speciellt invigda, så att säga.
Programmet börjar med verket Salmesymfoni (Psalmsymfonin) från 1978, vars titel kommer från den ledsagande körmusiken av Igor Stravinskij. Utgångspunkten är tre psalmer från den gammaltestamentliga Psaltaren, där det handlar om bön, hopp och lovprisning. Det dansas framför ett collage av persiska mattor, vars snirklade möster inte bara är dekorativa, men även har en religiös och spirituell betydelse. Mönstren är dessutom matematiska system, som återfinns i koreografins stränga linjer och kurvor. Som åskådare blir man både betagen och berusad av koreografins abstrakte mönster, som dessemellan bryts, så att dansarna får plats för personliga uttryck. Dessa individuella uttryck skapar så att säga fel i mönstret, precis som det hävdas att det finns ett medvetet fel i varje äkta persisk matta.
Psalmsymfonin skapade Jiří Kylián för Nederlands Dans Theater strax efter att han hade tillträtt som konstnärlig ledare för kompaniet. Med verket ville han samla kompaniet och bekräfta för alla dansarna att han behövde dem allesammans, med sina respektiva individuella kvaliteter. Verket fick enligt Jiří Kylián ett avgörande inflytande på kompaniet, han skriver i sin hälsning till publiken att: ”Det simpla faktum att delade ett och samma rum hela verket igenom skapade en känsla av tillhörighet och att höra ihop.”
Sett i detta ljus är verket ett lovprisande av dansen och samhörigheten, som om det intog en guddomlig plats. Den Kongelige Ballet har fått många nya skickliga dansare denna säsong, så man kan hoppas på att verket också här kommer att skapa ett nytt sammanhang och kreativ samhörighet. Flott och kontemplativ är Psalmsymfonin i varje fall att skåda och den är kanske programmets allra bästa verk.
I verket Sarabande från 1990 är sex herrar på scenen, där det mer är frågan om performance än dans. Genren Sarabande nämndes för första gången av poeten Fernando Guzmán Mexía, som definierade den som en fjollig eller direkt fjollet eller direkt opassande dans – ofta dansed av herrar i klänningar. På scenen är sex herrar – dock inte iförda klänningar, men över deras huvuden hänger stora barockklänningar, som påminner om kyrkklockor, och därmed hänsyftar på en traditionsbunden institution, där männen bär klänningar. Sarabande kan ses som en diskusion om begreppet maskulinitet. Herrarna brölar ut sina primalskrin och lever ut sina instängda aggressioner via hårda och maskinakriga rörelser. Men samtidigt är de också sårbara och tillbakahållande, de kan ändå verka helt androgyna när de vrider sig omständligt runt på golvet. Sarabande är en motsägelsefull och sammansatt mansbild till musik av Johann Sebastian Bach och ett ljudkollage av Dick Heuff.
I Falling Angels från 1989 är det åtta kvinnor på scenen. Ren girl-power till trumrytmer av Steve Reich. Det är ett återseende frän förra säsongen, då det visades tillsammans med verk av Wayne McGregor och Akram Khan, men det passar mycket bättre in i detta rena Jiří Kylián-program och tillsammans med Sarabande. Till de ihärdiga rytmerna intar de åtta dansarna olika positioner med därtill hörande gestik, som verkar härstamma från gamla och glömda piktogram, varför vi inte omedelbart lyckas avkoda deras betydelser. Deras många grimascher leder tankarna vidare mot emojis, även om verket är skapat långt tidigare än någon hade sett dessa betydelseladdade ansikten.
Anslutningen av programmet sker med verket 27’52”. Den egendomliga titeln refererar till verkets varaktighet: 27 minuter och 52 sekunder. Dirk Haubrich har skapat musiken, som även inneholler talad text på olika språk. Man forstår således bara en del av talet, detsamma gäller för handlingen i verket, men det gör ingenting, det är ändå fascinerande. Golvet lyfts upp, så det blir till en gungande grund för dansarna, eller så kan de gömma sig under det, om de inte på surrealistiskt sätt faller ner från loftet. 27’52” är som en absurd dröm. Det är mycket svårt att bli klok på Jiří Kylián men han är aldrig tråkig, dansens Salvador Dalí.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser