Ett pågående -ing i skapandets processer

Inging refererar till den engelska ing-formen. En talande titel för ett timslångt framförande av Jeanine Durning innanför vilket hon inte slutar prata eller snarare inte slutar artikulera tankar och sinnesstämningar kroppsligen och muntligen framför oss. Under timmen blandas filosofiska citat med beskrivningar, reflektioner med frågor, känsloutbrott med upprepningar, konstant framfört med en stark och driven röst, en aktiv kropp och en blick som med hög hastighet äter rummet, möter blickar, kastar sig mellan utsikter och konstellationer.
Enligt programbladet används ing-formen just for att beskriva handlingar som fortfarande är i process, som inte redan är avslutade. Det är en relevant och intressant definition för mycket konstutövande, inte minst det som ofta kallas praktikbaserad koreografi där materialet inte är en repertoar av bestämda steg utan där andra parametrar och utövarens förhållningssätt till dessa avgränsar och artikulerar ett konstnärligt material. Begreppet praktikbaserad koreografi är också ett sätt att uppmärksamma hur vi väljer att avgränsa aktiviteter och handlingar, hur vi förstår var en handling eller aktivitet börjar och tar slut samt hur en aktivitet vi spenderar mycket tid på inte bara formas av oss utan även formar oss. Det är ett begrepp som implicerar ett annat förhållningssätt till en konstnärlig praktik där idéer om subjekt och objekt, aktiv och passiv är mindre skarpa. Det föreslår också en intressant relation till produkt, som Durnings verk visar särskilt tydligt på. Istället för att se en konstnärlig praktik som målinriktad eller som en projektion mot en idé om en produkt, kan en förståelse av en konstnärlig praktik som en pågående process göra plats för produkten som ett nedslag i processen.
Ett citat från föreställningen jag upplevde visar just på hur hela livet och varandet är just en sådan process, visar hur vi fortsätter att bli till (även om vissa kontexter och förutsättningar gör andra perspektiv mer centrala, till exempel marknadslogiken premierar ett produktivitetstänk och en intrumentaliserande målmedvetenhet.): ”Du vill gå tillbaka till personen som du vet att du en gång var, men det går inte” (You want to go back to the person you once were but you can’t) eller ”en kliver aldrig i samma flod två gånger” (you never step in the same river twice). Ett annat citat ur den ström av i nuet artikulerade tankar som stannade hos mig var: ”Ibland när du sträcker dig längre än det du vet, gör det faktiskt ont” (Sometimes when you reach past what you know, it actaully hurts). Även begrepp som ”purposeful purposelessness” eller avsiktig oavsiktlighet svischar förbi och lämnar ett extra starkt spår.
Under en timme äter Jeanine Durning all min uppmärksamhet, en one-woman show med glidande övergångar, och överlappninagar mellan sångtexter, gester, beteenden, tankar om beteenden… Durning producerar kontaktytor mellan ting, skapar broar mellan tankar, ting och företeelser jag inte kopplat ihop. Ibland meningslösa och skämtsamma, ibland tänkvärda. Allt är underordnat fortsättandet. Som ett tävlingslopp insisterar hon, utmattar hon sig framför oss, spottar ord och tankar i en hög hastighet. Efter en timme är hon tyst en lång stund, hela kroppen får en annan, mjukare och lugnare ton. När hon efter det som känns som en enormt lång tystnad tackar oss för att vi kommit dit, är rösten helt mjuk.
Jeanine Durning är den första konstnären inbjuden av koreografen Björn Säfsten och samarbetspartnern Anja Arnquist i samarbete med Magnus Nordberg under september. 16e september är det dags för Stina Nyberg att presentera Horrible Mixtures på Delight Studios, Finnboda Varvsväg 19B i Nacka.

Ellen Söderhult