Klarar jag mig utan mig själv?

Går det att dansa solotryckare med sig själv via en skärm för evigt eller förblir detta bara en kreativ, virtuell dröm, som fastnar i samtiden?
MM (2011) är ett av Ludvig Daaes tidigare verk, skapat tillsammans med filmkonstnären Joanna Nordahl har det nu mer än hundra föreställningar bakom sig. Verket var ursprungligen gjort som en rörelse och filminstallation på Moderna museet i Stockholm men har med sina sex år bakom sig bara fördjupat och förlängt den ursprungliga problematiken mellan den stele, inspelade koreografen på skärmen Ludvig Daae och den varmt, hårt jobbande dansaren på scenen, Ludvig Daae. Mig, mig själv och jag! För när den inspelade koreografen förblir på skärmen för evigt ung och alltid likadan i sin kostym nu och där, så åldras den fysiska dansaren på scen framför oss, sekund för sekund, minut för minut och timme för timme och jag fullkomligen skakas om av denna problematik, detta sätt att visa upp sig själv, konstens möjligheter och relationsproblematiken vi alla bär på, här. Det finns något otroligt enkelt i Ludvig Daaes sätt att möta sig själv på skärmen, ta emot instruktioner och dansa, vilket bara eldar på känslan av hur oegoistiskt verket i sin anda egentligen blir. För trots att allt handlar om Ludvig Daae i MM; rösterna, kropparna, rörelserna, intentioner och uttryck så bildas det ändå plats för mig som åskådare; jag får tid, som i tryckaren på slutet, att sjunka in i tankegångar om åldrande, den ensamma konstnären utsatthet, estetik och ödmjukhet. Jag får också dansa med.
För det är inte i humorn som verket glöder, även om den finns där överallt i Ludvigs mjuka flörtande med sig själv; inte heller i själva det tekniska utförandet av koreografin, som håller hög klass och vitalitet, utan det är i leken mellan uttrycken och tekniken och åskådaren, i den eviga nyfikenhetens karaoke mellan filmkonstnären Nordahl och koreografen, dansaren Daae utvrålat mot oss i publiken som verket pulserar och lever, kanske än starkare idag 2017 än då, 2011.
För vad har egentligen hänt med vår förmåga att vara självkritiska de senaste sex åren, har vi blivit mer tydliga med oss själva inför varandra? Kan vi hantera oss själva både här och där utan att glömma bort vilka som står bredvid och lyssnar, läser, tittar?
Kan vi dela oss och ändå förbli hela? Kan vi, som i ett verk som detta MM visar, leva i två självständiga delar? Klarar jag mig utan dig? Virtuellt, reellt? Klarar jag mig utan mig? Och hur är det då med de andra, klarar de sig utan oss?
Med MM skapade Ludvig Daae och Joanna Nordahl början för det samarbete som skulle leda till de verk som kommit därefter: Bland annat Hyperfruit från 2015. Till 2018 planeras verket In Memoriam. Ett samarbete fyllt av lek, ambition och dialog i eftertanke. Ödmjukt och enkelt öppnar de så upp för de små och stora frågorna vår värld består av utan att tvinga fram några givna svar. Lysande!

Karl Svantesson