Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Till minne av Rudolf Nurejev

2017-07-19

Fakta:

Namn: Nurejew Gala 2017
Ensemble: Wiener Staatsballett med gästedansere
Plats: Wiener Staatsoper, 29 juni
» https://www.youtube.com/watch?v=NM4nFyt_xIM

Medan Bolsjojteatern i Moskva på kort varsel ställer in premiären på Jurij Possochovs balett om Rudolf Nurejev, så hyllar Wiener Staatsballett den ryska dansaren med en stor balettgala. Det sker traditionsenligt som säsongens festliga avslutning. Franske Manuel Legris, som leder Wiener Staatsballett, har redan meddelat att han har planer på en ännu större gala till nästa år, som är 80-årsjubileum Rudolf Nurejevs födelse.

Men varför hålls det egentligen en Nurejev Gala i Wien? Jo, Rudolf Nurejev blev österrikisk medborgare 1982, men redan 1959, före sitt avhopp till väst, dansade han i Wien. 1964 satte han upp sin version av Svansjön på Wiener Staatsoper, två år senare följde Don Quixote. 1991 fick han slutligen sin debut som dirigent i den österrikiska huvudstaden. Rudolf Nurejev tog Wien till sig, och wienarna tog Nurejev till sig, och de har aldrig glömt varken honom eller hans verk.
Den fyra timmar långa galaföreställningen börjar med ett utdrag av Nurejevs tolkning av Marius Petipas Törnrosa (1966). Lyckligtvis ett kort utdrag för det är alldeles intetsägande, och de utstofferade rokoko-kostymerna är fullständigt förskräckliga i sina skrikiga färger. Man hinner rentav tänka att detta kommer att bli en mycket lång kväll, ifall det skulle fortsätta med sådana villrådiga fragment ur bedagade baletter – inklusive dansare i smaklösa kostymer.
Men näste inslag är lyckligtvis det fina verket Solo (1997) av Hans van Manen, som just har fått den förnämliga franska utmärkelsen Commandeur des Arts et des Lettres. Tre herrar i snabba steg och luftburna hopp susar över scenen i enkla, men smarta kostymer. Hans van Manens koreografi till musik av Johann Sebastian Bach är som en energikick från en annan värld. Solo är ett perfekt gala-nummer, och det inhöstar rentav kvällens starkaste bifall Hans van Manen är också själv närvarande och kommer själv upp på scenen för att motta hyllningarna.
Wiener Staatsballetts stora italienska stjärna Davide Dato, skulle ha varit en av galans höjdpunkter, men så blev det dessvärre inte. När han för första gången visar sig på scenen tillsammans med svenska Nikisha Fogo i George Balanchines pas de deux ur Stars and Stripes (1958), råkar han skada sitt knä. Han vrider runt foten när han ska inleda ett solo, men ramlar istället på scenen, där han blir liggande, medan det verkar gå evigheter, innan ridån faller. Det verkar som om Davide Dato här på säsongens sista premiär, får betala priset för en mycket hård och stressig säsong, då han utnämnts till ‘Erster Solotänzer’ (Förste solist). I och med denna olycksaliga skada utgick även Davide Datos pas de deux med belgiske Nina Tonoli. De två skulle ha dansat ett utdrag ur Edward Clugs moderna balett Peer Gynt, (2015) som får premiär på Wiener Staatsoper under den kommande säsongen.
Med Davide Datos exit blir det de två ryska gästdansarna från Bayerische Staatsballett Maria Shirinkina och Vladimir Shklyarov, som får störst uppmärksamhet. Det gifta paret dansar ett imponerande utdrag ur Jurij Grigorovitj balett Spartacus (1983). Vladimir Shklyarov lyfter och kastar runt sin hustru, som om hon var lätt som en fjäder. Maria Shirinkina og Vladimir Shklyarov är mycket eleganta i sin dramatiska dans. Rent rysk balett-kvalitet! Baletten Spartacus är som ett rop efter frihet, den frihet som också Rudolf Nurejev ville uppnå, när han 1961 sökte politisk asyl i Frankrike. Vladimir Shklyarov kommer tillbaka in på scenen igen och dansar ett långt utdrag ur Rudolf Nurejevs version av Marius Petipas La Bayadére (1963). Denna gång tillsammans med likaledes ryska Liudmila Konovalova, som vanligtvis dansar i Wiener Staatsballett. De två gör det fint, men bajadärers dans misslyckas ändå fullständigt därför att dansöserna inte kan hålla sina arabesque penchée, och hela den suggestiva magin går förlorad och man ser bara ett kaos av ben i rörelse.
Den långa galan med tre akter innehåller riktigt många utdrag ur diverse mer eller mindre kända verk, av vilka somliga är mer väl valda än andra. Det är spännande att få ett smakprov på Liam Scarletts With a chance of rain (2014), och Jorma Elos abstrakta Glow – Stop (2006). Däremot verkar ett kort expressivt solo ur John Neumeiers Le Sacre (1972) ganska malplacerat. Utan kontexten förstår och känner man ingenting även om österrikiska Rebecca Horner är kraftfull och flyger intensivt över scenen. Detsamma gäller det tämligen melodramatiska utdraget ur Roland Petits La Prisonniére (1974), som verkar svårbegripligt och rentav likgiltigt, om man inte redan känner till baletten och kan dra den sig till minnes.
Nurejew Gala avslutas med ett långt stycke ur George Balanchines festliga Symphonie in C (1947). Personligen hade jag hellre velat uppleva hela detta verk till Georges Bizets medryckande musik, och följaktligen sett lite färre av de många fragment, som verkade lite tröttande i längden under den väldigt omfattande balettafton. Om Manuel Legris vill ha en ännu större och längre Rudolf Nurejev gala nästa år så behöver han i varje fall inte fylla på med ännu fler fragment, utan hellre koncentrera sig på längre utdrag och hela verk.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser