Färgglatt och interaktivt myllrande i naturen

Kan människan förutse framtiden? Har människan en sådan inbyggd förmåga att hon genom att studera upprepade mönster i verkligheten, kan kontrollera händelserna i förväg och på så sätt äga framtiden?
Dessa frågor återkommer i Ingvild Isaksens storslagna, ömma och platskoreograferade Lots of People. Ett helhetsverk med mängder av idéer sprudlande ur sig och till sig. Både i performance och liveartdelen med Joseph Beuysliknande happenings, där dansarna tillsammans med publiken erövrar Ravnedalen med olika logiska uppgifter och problemlösningar. Det är slumpartat och koreograferat och ibland lite väl långsamt och tillrättalagt. Som om vi visste vart vi var på väg redan innan vi börjat gå. Att dessutom erövra en hel dal med ett verk är vågat från början. Oavsett storleken på både publik, problem och intention är det svårt att överraska när naturen redan i sig själv överraskar med sin storslagenhet. Men lite kul är det att få ikläda sig den gröna eller röda dräkten och låta gruppens gemensamma agerande visa vägen framåt. Dansarnas svartvita klädnad förstärker antingen/eller effekten men gör även att de försvinner lite väl mycket från oss i publiken, när vi lunkar fram med våra färgglada regnkläder. Det hade varit häftigt med mer interaktion oss emellan och att vi alla delade resan. Nu blir de plötsliga utbrotten och dansarnas utstuderat koreograferade grupperingar runtom snarare en alienering från själva temat än en delad upplevelse.
Här märks dock Ingvilds egen teaterbakgrund. Scenuttrycket med röst och kropp är alltid genomarbetat och genomtänkt, det skorrar inte och jag tror att verkets första del hade vunnit på att göras i ett mindre utrymme än i en dal, till exempel på ett konstmuseum. Då hade frågorna konfronterats tydligare och kunnat fördjupas tillsammans med dansarna.
Efter att vi lotsats runt mellan olika platser landar vi till slut i dalens ena spets där vi sjunker ihop framför en väl inramad naturlig scen och Lots of Peoples andra del börjar, dansen. Om första delen innehöll tydliga associationer kring Joseph Beuys så öppnar själva inramningen med andra delen för flera kopplingar till Sasha Waltz. Gruppens dynamik förstärker detta genom att arbeta tätt, tätt tillsammans med Ingvilds kongenialt ihopklippta version av olika ljud, bland annat intervjun om slumpmässighet och meningsfullhet: That´s so Random men det finns något alladels eget här som skiljer Ingvild från Sasha Waltz, något öppet, återigen genomarbetat och kraftfullt. Gruppen återkommer till tydliga rörelsemönster och bryter sig loss in i sig själva och det är inte perfekt, några når inte riktigt samma nivå som kanske var menat men det är just effekten av detta självständiga i gruppen som skapar Lots of People effekten; känslan av hemkomst och frihet samtidigt. Gruppen som en enda färdig kropp som ständigt överraskar sig själv och rörelserna är egensinniga, varma och tydliga och passar väl in i dalens spets med sina tunga lövkronor runtom och med klippspetsarna väl utnyttjade av dansarnas stiliserade rörelser till, bildar naturen för dansen och verket ett sammansmält helt det är svårt att glömma.
Och när finalen kommer och upprepningarna och utbrytningarna tagit slut är det överraskande och mänskligt hela vägen in. För att bryta sig ut och våga gå sin egen väg måste vi ha mod och det får vi ofta av varandra, som ett stöd, en blick, en närvaro eller att vi bara vandrar bredvid den modige en stund. Med sin bakgrund inom teater, sitt intresse för ljud, text och sin dansarutbildning på Laban har Ingvild Isaksen med Lots of People visat på en tydlig egen väg hon kan vandra och det skall bli mycket spännande att se vad hon hittar på vägen härnäst. Endast framtiden bör veta. Eller?

Karl Svantesson