Prat under rörelse

Som en del av Maltafestivalen i Poznan, Polen, visades fyra Walk + Talk av och med Maria Stoklosa, Frédéric Gies, Alice Chauchat och Anna Nowicka.
Walk + talk är ett format som utformades av Philip Gemacher 2008. Vid flera tillfällen och i olika städer har 20-talet dansare skapat och framfört en lecture performance för vilken Gemacher krediteras som coach. Dansare bjuds in för att genom sin praktik, med ord och kropp i rörelse, berätta inför publik. Lika mycket som formatet och dansaren föreställer och i vissa fall både förklarar, kontextualiserar och visar dansarens praktik, artikulerar dansarens möte med formatet också en idé om dans och vad dansarens arbete kan vara. Under de två kvällarna i Poznan var det särskilt intressant att se hur de fyra solona för mig föreslog dans som en relationell praktik. Det förde mina tankar till ett citat av Marilyn Strathern jag nyligen hört citerade av Donna Haraway: “it matters what thoughts think thoughts, what worlds world worlds.” Det spelar roll vilka historier som normaliserar andra historier, vilka tankar som utgör bakgrund för andra tankar, vilka uppfattningar och idéer som kontextualiserar andra idéer.
Redan Frédéric Gies öppningsreplik riktade min uppmärksamhet mot den kollektiva aspekten av dans, som möjligen kan beskrivas som en dansens immateriella allmänning, där många använder och skapar variationer på stilar, steg, danser, förkroppsligade idéer, somatiska praktiker etc.:
”Hello! My name is Frédéric. Tonight, I will dance. But I will not be the only dancer on stage. Many dancers will dance inside of me. I will talk about the circumstances in which I’ve met them. I will not talk about all of them. More dancers will be present inside of me tonight.”
Utöver relationen mellan dansare eller relationen mellan dansare och dans som särskilt Alice Chauchat artikulerade och tänkte kring, uppfattade jag Maria Stokolosas praktik och framförande som tätt sammanknutet med relationer till materiella aspekter i föreställningssammanhanget som rummet, publiken och ljuset. Flera av hennes praktiker baserade sig på att aktivt förhålla sig till dessa och liknande aspekter och låta dessa generera dans. Alice Chauchat förde min uppmärksamhet till något liknande när hon inledde genom att säga att det inte finns någon början eller slut utanför den kontexten som föreställningen är. För henne började ”det” (relationen till dans?) som 8-åring med att härma former som en kompis lärt sig, medan danspraktiken nu många år senare snarare verkar ha dragit sig mot specifika sätt att förhålla sig till det som är utanför jaget och låta det generera dans och sensationer eller sinnesförnimmelser. Det innebär att relation till dansen kan ses som ett omförhandlande av jaget. Det föreslår en radikalt annan idé om konstnären än den som uttrycker sitt inre eller sitt ”sanna jag”. Konst som en form av relationell praktik, alltid informerad och delvis formad av något utanför idén om eller känslan av jaget, delvis formad och informerad av dansaren. Dansen och dansaren som något som tar och ger form tydliggjordes särskilt bra i hennes ”The telepathic dance”. I Chauchats telepatiska dans är utgångspunkten en övertygelse om att vi alla ger ifrån oss och tar emot mer än det vi är medvetna om. Dansaren dansar det som den som bevittnar dansen, i det här fallet publiken, ger ifrån sig. Det rör sig inte om en medveten projektion utan ett erkännande av att vår uppfattning om världen är situerad och begränsad, ett erkännande av att det finns mer än det vi vet, ser och känner och att även när vi inte vet det så är det fullt möjligt att vi ändå påverkas av det. Alice Chauchats berättar om arbeten i olika kollektiva konstellationer där det självorganiserade sättet att skapa innebar att den som satte igång blev en form av centrum eller motor för det som sattes igång, vilket gav en bild av centrum som situerat lokalt och tillfälligt istället för evigt och sanna. Det var en intressant ordbild att se på hennes dans genom, särskilt i relation till olika idéer om dramaturgi och fraseringar. Genom ord och dans flyttade hon också en form av centrum för min uppmärksamhet, genom detaljerat, smått och lekfullt allvarligt och med kraft och eftertryck.
Anna Nowickas intresse för drömmar och drömtydning skapade en annan intressant kontaktyta mellan dans och saker som är halvt- eller helt omedvetna, påverkade av vår omgivning, andra och processade av oss själva, ofta till oigenkännligheter i drömmen. Om Maria Stoklosa använde sin kropp för att flytta min uppmärksamhet till rummets dimensioner, ljusets spridning, avståndet mellan hennes och min kropp och relationen mellan hennes rörelser och hennes sinnestillstånd, flyttade Anna Nowicka min uppmärksamhet till mångtydigheten i en bild, både en rumslig och en berättad bild. Nowickas använde under stora delar av sitt walk + talk sina ord för att förändra blicken på det hon just då utförde, genom att beskriva samma sak med olika referenser. Dansen fortsatte relativt konstant men beskrevs av henne som romantisk komedi, naturdokumentär, skräckfilm eller kollage. När Frédéric Gies beskrev och utförde klubbdans och BMC jämte mer klassiska former/formell dans och pratade om hur han ville dansa nära en dansare han beundrade på klubben, upplevde jag att sättet som de olika danserna fick plats jämte varandra förslog nya kontaktytor mellan dans som social praktik och konstnärlig praktik, eller snarare uppmärksammade det konstnärliga i dans som social aktivitet eller det sociala och sociologiska, ideologiska i dans som konstnärlig praktik. Det öppnade också kontaktytor mellan stilar eller sätt att dansa på. Att se samma kropp röra sig i ett formellt rörelsespråk, techno-somatic, klubbdans och annan samtida repertoar uppmärksammade likheter och likheter, specificiteter i tonalitet, uttryck, förhållande till tid rum och den egna kroppens materialitet. Samtidigt skedde en likställning som jag uppfattade som ett konstruktivt förslag på en annan ordning eller annat sätt att värdera och relatera till dessa praktiker. Gesten kändes på något vis knuten till hans val att benämna alla koreografer och dansare vid förnamn. Ett förslag på en omförhandling av vems arbete som omnämns, krediteras med namn och får mest plats, frikopplat från tryck från den marknadsekonomiska idén om att göra ”märken” av upphovspersonen. Samtidigt landade det hos mig också som en föreslagen omförhandling av arbetet och fritiden, samt av det meningsfulla och relationella i dans som praktik.
Alice Chuachats formulering om sinnesförnimmelser som en form av kunskap förstärkte och satte ord på delar av den beundran jag kände inför dansen som tog plats framför mig. Även om det inte tog bort beundran utan snarare fick mig att fundera över min (begränsade) idé om kunskap. Utöver de många tankar som väcktes av att se praktisk kunskap få huvudrollen i ett talat föredrag, kändes det värdefullt att märka hur formatet nästan automatiskt verkade göra plats för ett uppmärksammande av dansaren som en hantverkare, som en konstnär och som en medskapare. Dansaren som den som manifesterar, den som ger upphov till fysiska manifestationer av idéer, förslag och skisser. Dansaren som en som svarar, ansvarar och utvecklar. Att dansa som en relationell praktik.

Ellen Söderhult