Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Dödsskratt

2017-06-23

Fakta:

Namn: 
The Society of Lost Souls
Koreografi: Jo Strømgren

Ensemble: Corpus / Den Kongelige Ballet
Plats: A-salen, Det Kongelige Teater
» http://www.kglteater.dk

Vad Erlend Loe är för norsk litteratur, måtte Jo Strømgren vare för dansen i Norge. Underhållande, originell absurd, politiskt inkorrekt, och väldigt skojig. Lyckligtvis sätter Jo Strømgren också upp verk utanför sitt hemland och med andra kompanier än sitt eget. Således återvänder denne specielle norska lurendrejare nu äntligen tillbaka till Det Kongelige Teater med den rent vilt tossiga föreställningen The Society of Lost Souls. Premiären ägde rum på exakt samma dag, som Folketinget avskaffade den danska blasfemilagen, varför det inte längere är strafbart att bespotta och håna religioner och trosföreställningar, så Jo Strømgrens drift med den katolska kyrkes kommercialisering och dubbelmoral befann sig lyckligtvis innanför lagens ramar. Vilken god timing.
I The Society of Lost Souls tar Jo Strømgren upp självmord, död och närbesläktade tabubelagda ämnen till omsorgsfull och underhållande behandling. Det är modigt och härligt befriande gjort. Syftet är kanske att få oss att vakna upp och få oss att ägna oss åt verkligt liv istället för de halvdöda dito på de sociala medierna.
Vi befinner oss i en polsk by, där svarta fåglar flaxar runt, råttor pilar omkring och katter smyger långs husväggarna. Bakom fönsterrutorna anas förskräckliga ansikten, stirrande bakom gardinerna. Denna rysarscenogafi är också skapad av Jo Strømgren, som även har designat kostymerna. I bästa gotisk skräck-stil myllrar döda människor fram ur mörket, den ena märkligare än den andra. Genom dansen, som är modern med en twist av centraleuropeisk folkdans, skildras personernes dödshistorie. En har skjutit sig själv, en annan har mördats, en tredje har stupat i kriget, ytterligare en har stillsamt somnat in på en bänk, någon har fallit offer för trafiken och så vidare. Sen är det en som har blivit kremerad. Askan ligger i en urna som råkar välta, och hoppsan, så är han ”borta med vinden”. Slutligen är det också en stor björn som lufsar runt, tills den hittar fram til en lättsam dam, som får den att bli lika fredlig som en nattad leksaksbjörn.
De döda tumlar förvirrat runt på stadens gator. De är förlorade själar, för att de inte har blivit begravda på kyrkogården, och om honom som har skjutit sig i huvudet, säger berättarstämman, som dessutom är Jo Strømgrens egen röst: “Åh, detta förbannade huvud som alltid sitter för löst!” och om dem som dog av att bli knivskurna eller genom drunkning, att de undslapp detta helvettes problem. Det hjälper varken med lim eller snören det enda, som gör det någorlunda lättare at leve vidare, är en styv skjortekrage och en god balans. Men ack, snart glömmer man sig och vill ”knyta ihop skosnörena”. Det kunde ha varit skrivet av Erlend Loe, så groteskt och svaet som det är.
De döda hoppas på att de genom att omvända sig till katolicismen kan få vila i lugn och ro, så att de inte längre ska behöva spöka.
För att bli antagna i den katolska kyrkan, är de döda tvungna att kravla ner i en kloak och till på köpet betala för det. Men den till kyrkan betalda avlaten till trots, får de levande döda ingen frid. Istället ändar deras mödor med kyrkan i en sexorgie som Jo Strømgren har iscensatt humoristiskt med bruk av dansarnas mimiska talanger.
Scenen kunde vara hämtade ur Giovanni Boccaccios Decamerone, där de kyrkliga också lystet ger sig hän sinsemellan. The Society of Lost Souls är en fullständigt barock och hyseriskt skojig historia, som dansarna lyckas förmedla på ett mycket övertygande vis.
Vi frågar oss alltid vad som är meningen med livet, men Jo Strømgren ställer istället frågan: Vad är meningen med döden? På ett likartat underfundigt vis vänder han upp och ner på en mängd påståenden och talesätt om livet och särskilt döden. Han sätter perspektiv på livet. Till exempel heter det i föreställningen: “Det är möjligt att livet kan verka trist, men det är inget i förhållande till den tristess som väntar nere i en urna. Budskapet är att leva livet och själv ta ansvar för att göra det spännande. Välje man att tillbringa tid med Jo Strømgren och The Society of Lost Souls, så har man i varje fall inte tråkigt så länge som föreställningem varar.

Forestillingen er en del af CPH Stage

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser