CPH Stage för de invigda

Fint skulle det vara, när teaterfestivalen CPH Stage inleddes med med belgiske Jan Lauwers performanceföreställning The blind poet (2015) på Det Kongelige Teater. Men det var gapande tomt i salongen och de få som kom dit var nästan allesammans inviterade gäster. Det hela verkade som en slags familjesammankomst för teaterfolket. Och de flesta av dem som inte var en del av familjen svimmade nog under föreställningens gång eller lämnade den under pausen.
Förväntningarna är alltid stora när det gäller performance från Belgien, som besitter en rik tradition i denna spännande genre. Tänk bara på Abattoir Fermé, som har gästspelat många gånger på scenerna Baltoppen i Ballerup och på Viften i Rødovre. Men The blind poet blev en stor besvikelse med alla sina tunnslitna klicheer om identitet i nutidens multikulturella Europa. Tråkiga klicheer som upprepas gång på gång i en närapå tre timmar lång föreställning. Jan Lauwers vill på ett klargörande sätt visa på att Europa alltid har varit en smältdegel av kulturer, religioner och nationaliteter, och att denna blandkultur som är normal och positiv, innebär att vi bör vara öppna och ta emot alla som kommer hit. Det är nog väldigt få av dem som har en biljett till en alternativ och experimenterande teaterföreställning som inte är överens om detta, så varför proppa på dessa politiskt korrekta meningar på oss. Varför inte utmana våra idéer och låta oss dra våra egna slutsatser. Var det inte det som god och experimenterande scenkonst skulle göra?
Det blir inte automatiskt skoj, bara för att man tar på sig en clownnäsa. Det blir heller inte aktuellt och angeläget bara för att man i var och varannan mening säger flykting. Man blir heller inte västlig människa med rymligt samvete, bara för att man prisar den muslimska kulturen. Och man provocerar heller inte bara genom att ta in en uppstoppad häst på scenen.
The blind poet tar sin utgångspunkt i den blinde arabiske poeten Abu al ‘ala al Ma’arri (973-1057), som bland annat var ateist och fritänkare. Sedan är det talet 7, som är heligt inom de tre stora monoteistiska religionerna som blir till föreställningens fokus. Sju människor med olika nationaliteter och alla verkar de vara den blinde poetens efterföljare. De presenterar sig själva och försöker allesammans framhäva sin egen unika identitet, samtidigt som de understryker att de är en del av den stora helheten. Här är en nordbo med vikinga-blod i ådrorna, en tunisier som förför franska kvinnor, en amerikansk cowboy som spelar på en hemgjord banjo. en tuff frisisk kvinna och så vidare. Alla talar de sina egna språk som textas, precis som i en operaföreställning, Karaktärerne är i sig själv så märkliga att de skulle kunna vara intressanta, men den ena historien är tristare än den andra, eftersom texten är så svag. Stora uppblåsbara monster, robotar i Oskar Schlemmer stil eller en rökmaskin gör det inte mer spännande.
Texterna är dåliga och dramaturgin brister, men lyckligtvis är Maarten Seghers rytmiska musik, både bra och medryckande, tack vare att han lyckas förena olika genrer och musiktraditioner.
De agerande spelar musiken själva, och de gör sig faktiskt bättre som musiker i orkesterdiket än som skådespelare på scenen.
Men vad är meningen med CPH Stage, om festivalen inte kan attrahera en stor och blandad publik? Eller om den vänder sig till en initierad publik som har likartade världsåskådningar? Men förhoppningsvis blir det bättre under festivalens gång? Vi får se!

Torben Kastrup