Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Fantasifullt farväl till Parisoperans balett

2017-06-02

Fakta:

Namn: Scary Beauty, Walkaround Time samt Trio och Herman Schmerman
Koreografi: Jérémie Bélingard, Merce Cunningham och William Forsythe
Ensemble: Parisoperans Balett
Plats: Palais Garnier, Paris.
» http://www.operanationaldeparis.fr

Den närapå 42-åriga stjärndansaren Jérémie Bélingard valde att ta farväl från Parisoperans balett på ett såväl överraskande som intressant sätt. På avskedskvällen den 13 maj var den karismatiska danaren inte delaktig i den utmärkta huvudprogrammet av Merce Cunningham respektive William Forsythe. I gengäld hade han själv koreograferat ett nytt uppfinningsrikt och på modernt vis 20 minuter långt och interaktivt soloverk, Scary Beauty, som han dansade som aftonens slutnummer.
Med på scenen i Scary Beauty var förutom Jérémie Bélingard den japanska musikern Kelichiro Shibuya på piano och computer på ena sidan av scenen och den digitala visuella designerna Adrien M & Claire B på den andra sidan. Verket verkade på en och samma gång som experimenterande och lekande dialog mellan dans och visuell design och som en kommentar till världens klimatförändringar.
Iförd en stor lång rock och halsduk gör Jérémie Bélingard sin entré på scenen, men tar snart av sig ytterkläderna och visar upp sina till synes helt röda kläder, för att strax därefter kliva upp på en plats högre upp för att dyka ner med huvudet först i vattenprojektionerna på golvet. Och det går en suck genom teatern, eftersom han rent faktiskt dyker på huvudet och försvinner ner genom ett hål i golvet. Men lustigt dyker han upp igen som en säl i vattnet och ett ögonblick därefter upp genom golvet på ett annat ställe på scenen.
Elegant glider och rullar han iväg över scenen och gör graciöst tröga rörelser som om han befann sig i vatten. Den visuella designen på scenografins genomskinliga matta förvandlas såväl till virvlande snö, hagel och isflak som till regn. I den expressiva dansen, där det också ingår uttrycksfull mimik ser vi Bélingard kämpa och famla sig vidare, innan hans rörelser blir mer fria och han svajar och vrider sig.
Liggandes ner rakt över en stol med huvudet neråt och benen upp, ser det ut som om han har simmar djupar och djupare ner i vattnet. När han reser sig upp, blir det en fin interaktivitet mellan hans rörelser och den flygande snön på skärmen och återigen tar han på sig rocken och halsduken och snurrar runt som en del av en värld i evig rörelse och förändring. Lite komiskt och klicheartat är det visst när en stor fisk till slut kommer svävande över huvudet på honom, antagligen för att visa på att vattnet på jorden stiger.
Alla i salongen i Palais Garnier var totalt begeistrade och det var ständiga stående ovationer efter Scary Beaty. På scenen kysstes och kramades det med den mångsidige stjärndansaren blang guldkonfettin. Den första kramen fick han av sina två små söner, Jacques och Georges, och senare kom också barnen mor, balettchefen på Parisoperan Aurélie Dupont, på scenen, liksom den före detta balettchefen Brigitte Lefèvre.
Aftonen startade med Merce Cunninghams knappt timslånga Walkaround Time från 1968. Et værk, som är en hyllning till konstnären Marcel Duchamp.
Scenografin, som ursprungligen skapades av Jasper Johns efter en av Marcel Duchamps mest kända verk La Mariée mise à nu par ses célibataires, même (Le Grand Verre) /Bruden avklädd av sina friare (Det stora glaset), består av sju stora genomskinliga uppblåsbara plastkuddar av olika storlekar, som i till sist samlas ihop medan dansarna sätter sig på golvet bakom dem.
På samma sätt som scenografin är koreografin i sju delar. I David Behrmans musik (…for nearly one hour…), hör man bland annat ljudet av gående steg i surround sound, men ljudsidan inkluderar också en text av Marcel Duchamp.
Som något mycket speciellt för ett Cunningham-verk är det en paus mellan koreografins tredje och fjärde del. Här agerar dansarna på scenen precis som om det är en paus (dricker vatten, sträcker ut småpratar med varandra mm), medans Berhmans musik nu innehåller tango och annan populärmusik.
Den inlagda pausen är en subtil hänvisning till den dadaistiska baletten Relâche, Som är vännen och kollegan Frances Picabias vidareutveckling av Det stora glaset i Rêlache som ursprungligen gavs av Svenska Baletten 1924) I Walkaround Time pågår en slags stiliserad stip tease, när en dansare i rörelse tar av sig de klder de har satt på sig under pausen, vilket också relaterer till Duchamps målning Nu decendans l’escalier (Naken som går nedför en trappa).
Som hänvisningar till Duchamps ready-mades ser man i inledningsscenen i Walkaround Time tydligt tagna ur Cunnninghams teknikklasser, innan de nio dansarna iförda pastellfärgade trikåer och med fantastisk teknik och timing fortsätter i diverse solon, duon och uppfinningsrika gruppkonstellationer.
Det finns knappast något kompani, förutom det nu upplösta Merce Cunningham Dance Company, som har kunnat dansa Cunninghams koreografi så bra som Parisoperans Ballet. Och man känner verkligen att Cunninghams stil har gått in i kroppen på dansarna i Walkaround Time.
Dekonstruktion är ett av kodorden till de två efterföljande verken av William Forsythe, nämligen hans Trio från 1996 och Herman Schmerman från 1992. Det finns massor av humor i Trio, där de tre enormt flexibla dansarna är iförda trikåer med hål i som komiskt visar upp isolerede kropsdelar och muskler. Det avänds också mycket isolationsteknik, och inte bara kroppens rörelser dekonstrueres, utan också Beethovens stråkkvartett, som efterhanden spelas i längre och längre sekvenser. En härlig trio-dans, som dansades utsökt av Éléonore Guérineau, Fabien Révillion och Simon Valastro.
I tåspetsbaletten Herman Schermanmed både män och kvinnor i svart, vrider och vänder Forsythe det klassiska stegspråket i ett enormt snabbt tempo som i den första delen bland annat påminner om Balanchines Agon. I den andra delen är det massor av humor i både steg och i Thom Willems musik, och i den här delen ger sig ett par hän med i bland annat lustiga lyft och gör sig till för varandra iförda skrikgula kostymer.
Det är utsökt glädjande att få se verk av de två mästarkoreograferna Cunningham och Forsythe på samma program och dansas så bra av Parisoperans balett.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser