Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Animaliskt migrationsdrama

2017-05-28

Fakta:

Namn: Something about wilderness
Koreografi: Laïla Diallo, Mélanie Demers,
Musik: Jéan-Sébastien Côté,
Ensemble: Skånes Dansteater
Plats: Skånes Dansteater, Båghallarna i Västra hamnen, Malmö
» http://www.skanesdansteater.se

Miljön känns hård, kall, blåsig och nästan ogästvänlig ute i stadsdelen Västra hamnen där Skånes Dansteater ligger. På den vindpinade parkeringsplatsen utanför har man byggt upp en skyddad, vackert anlagd trädgård med små hemlighetsfulla rum, kantade av blommande rabatter. Som en man-made-trädgårdsbetraktelse där livet för några sekunder stannar upp. Att tämja naturen har det blivit ett sätt för oss att överleva i en alltmer kaotisk omvärld?
Vad händer när vi rullar ihop gräset, ställer de båda landskapsarkitekterna sig frågan i programhäftet. Asfalten och betongen tar då på nytt överhanden och de glatt sjungande fåglarna flyger sin kos. Hur länge orkar vårt ekosystem hänga med?
Tankar som också kom för mig när jag såg Something about wilderness där föreställningen började i den ombonade trädgården. Plötsligt när man vandrar runt ser man dansarna dyka upp hängande i
orimliga positioner i någon av rabatterna eller krypande eller hoppande runt som skalbaggar mellan oss.
Lite som vilddjur som söker sin egen väg. Plötslig försvinner de tillsammans in i teatern medan vi lockas följa efter. På en hög trappa i foyén står en kille iförd en jättestor aftonklänning och säger en
massa mer eller mindre osammanhängande på italienska. Prego, avslutar han och bjuder oss in i salongen.
Hela föreställningen är uppbyggd med förvandlingsekvenser som ständigt överraskar med sina lika skämtsamma som sinnrika infall. På scenen skrattar, grimaserar och talar dansarna på en massa främmande språk utan att vi lyckas förstå. Hela scenrummet känns nästan som en gravkammare. Stort mörkt och slutet. Plötsligt öppnas en jättedörr i fonden och vi kan skymta ett vitt stiliserat träd liggande där. Ett dött sådant som ingen tagit notis om? Bara slängt undan bland andra sopor. Innan dörren definitivt stängs tar man ut en snurrfåtölj där en dansare tar plats med en mic. Hon rabblar upp en massa som om hon vill förklara sitt liv men lyckas inte. Hakar upp sig men börjar om igen tills hon i en av slutsekvenserna finner en kille som hon hänger sig åt i en sista kärleksduett. Det sista försöket innan hon dör.
Den mullrande och ihärdiga musiken vaggar oss in i de olika sekvenserna på ett skickligt sätt. Trots den nästan två timmar långa föreställningen tröttnar vi inte. Ljussättningen, lika förtrollande som magisk lockar oss ut ur mörkret.
Ibland tar dansarna av alla sina kläder, viker ihop dem eller bara kastar runt med dem på scengolvet för att stunderna efter klä på sig dem igen. Animaliskt utlämnande. En tjej verkar ha blivit galen och håller sig envist fast vid snurrfåtöljen, medan andra grimaserar och ger sig in i en allt ystrare lekar. Som barn i ett dagis som varken vet in eller ut. Bara springer runt. Nakna och glada tills de plötsligt börjar leta efter något att hänga på sig med.
I slutsekvensen samlar alla sig nakna mitt på scenen, lägger en rad vita hopvikta tyger framför sig. I synkroniserade rörelser vecklar de sedan upp dessa och försöker dölja sina kroppar på alla upptänkliga
sätt. Lite som vita svepningar som de i ett sista krampaktigt försök försöker skylla sig med.
En föreställning lika vacker som tänkvärd. Skynda till Skånes Dansteater innan trädgården plockas ned den 16 juni. Allt är som sagt förgängligt.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser