Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

En konstnärs kärlek och demoner

2017-05-23

Fakta:

Namn: Svaneblod
Författare: Thomas Lagermand Lundme
Regissör: Hanne Trap Friis
Musik: Mads Ole Rode Erhardsen
Plats: Republique, Köpenhamn
» http://republique.dk

Den världsberömda danska stjärnan Erik Bruhn var en av det 20:e århundradets mest framstående och snyggaste manliga dansare i balettvärlden. Han blev bara 57 år och kämpede under hela sin fantastiska karriär både för att uppnå perfektion i sin konst och stävja sina inre demoner.
Det är denna kompromisslösa och reflekterande konstnär med sin motsägelsefulla personlighet, som nu porträtteras i teater freezeProductions musikdramatiska föreställning Svaneblod, där bara skådespelaren Olaf Højgaard och saxofonisten Mads Ole Rode Erhardsen står på scenen.
”Den starkaste och mest gåtfulla kraften i mitt liv är min inre röst,” skrev Erik Bruhn i essän Alt er betydningsfuldt (Allt har sin betydelse) i antologien Mit livssyn (1977). Och det är
både den inre stämman, fakta och tankar, som kommer frem i dramatikern Tomas Lagermand Lundmes text i Svaneblod, som gör punktvisa nerslag i konstnärens liv. Men vi hör bland annat också utdrag ur brev, som Erik Bruhn skrev till Rudolf Nurejev, efter att de två celebra balletstjärnorna hade inlelt ett både passionerat och smärtfyllt kärleksförhållande
i början av 1960-taket.
Olaf Højgaard är intensivt närvarande som den lidelsefulla, sarkastiska och även mycket sorgsna Erik Bruhn. IIförd kostym för han sig rank som en dansare och utvecklar en enorm kroppsdynamik. Men Hanne Trap Friis har i sin glimrande regi gjort klokt i att inte att tilldela skådespelaren exakta danssteg, uran bara en enkel graciös armrörelse,
som signalerar balett.
I gengälld ser vi Erik Bruhn som dansare i fina svartvita filmklipp och bildkollage, der projiceras på en vit vägg med stora hål för fönster i Rikke Juellunds enkla scenografi. Mycket vackert är det att se Erik Bruhn och Rudolf Nurejev tillsammans i dansstudion, medan saxofonen på scenen spelar duo med en inspelad version av sig själv. Det blir effektfullt att se hur saxofonistens andning mot slutet av föreställningen symboliserar den lungsjuke Erik Bruhn.
Titlen Svaneblod hänsyftar till såväl den danska nationalfågeln som konstnärens kompromisslösa hållning av blod, svett och tårar, men också till Erik Bruhns omdiskuterade uppsättning av Svanesøen (Svansjön) i Toronto, som vi får höra om och se bilder från.
Svaneblod är riktigt fin musikdramatisk teater om ett konstnärsliv. Men man kommer aldrig så nära inpå den följsamma Erik Bruhn som i Lennart Pasborgs framstående porträttfilm från år 2000.

Vieke Wernn

Fler Recensioner

Annonser