När könen sätts på spel

I Hoffmanns äventyr går djupsinne och vansinne hand i hand. Ännu mer i den här spektakulära, färgrika och skojiga uppsättningen av scenkonstteamet Stefan Herheim, Christoph Hetzer och Esther Bialas.
Stefan Herheim, en av Europas hetaste regissörer, ändrar ramberättelsen. Sätter man och kvinna i fokus, byter ut rollerna så man särskilt i början har svårt att hänga med. Huvudrollsinnehavarna
ses både som män och kvinnor och ofta som transsexuella. Tiden har förvisso hunnit sudda ut könen. Vi börjar hänga med.
Killarna bär tidstypiska korsetter med svarta strumpeband alluderande på prostituerade men också på andra symboler som Marilyn Monroe och Marlen Dietrich. Allt utspelar sig mest i ”Luthers vinkällare” i Berlin. Ölet flödar och och killarna talar om hur de jagar tjejer. Många av killarna i kören bär höga klackar på sina lackskor som för att parodiera på de traditionella könsrollerna.
Tjejerna som alltså är travesterade killar uppträder hela tiden med sina korsetter. Stella, poeten Hoffmanns förälskade sångerska, är i den här uppsättningen en sidofigur. Hon är här en travesterad man som
i första akten faller ned berusad för en jättetrappa i fonden. I slutakten dör hon av alkoholism.
Det finns så mycket av magi, djävulska trick, robotar som krasar samman, dubbelgångare att man ibland har svårt att hänga med i alla turerna. Men så är det ju alltid i den här operan som har formen av ett komediantspel i bästa commedia del´arte anda. Det här skickliga scenkonstteamet spelar på alla strängar. Gränserna mellan dröm och verklighet, fantasteri och fantasi suddas ut. En riktig gotisk rysare
i moderna kläder.
Till och med Hoffman dyker själv upp på scenen. Ibland försvinner han ned bland publiken eller vandrar runt i salongen. Som ett levande andeväsen som genomsyrar hela föreställningen. Som för att sätta fokus
på den undersköna musiken och sången. För att vi inte bara ser utan också lyssnar. Samspelet mellan scenbilderna, videon, musiken och sången överraskar oss hela tiden. Vid ett tillfälle uppkommer en
jättebild över scenen som visar Courbets skandalomsusade målning L`origine du monde som är en närbild av kvinnans genitialier.
Hopnitad i ben och bäcken som om hon vore den mekaniska dockan Olympia.
Men den här operans största hit är som alltid den efterlängtade barkarollen, eller som den ofta kallas gondolsången, vilken självfallet utspelas i Venedig. Men i den här uppsättningen är det en dödens gondol med en lieman som stakar sin väg under Venedigs broar mitt i natten. Mitt på gondolen finns en kista. I nästa scen står en mängd kistor uppradade och alla killarna sörjer tjejerna som ligger där insvepta i sina vita klädnader. Lika gåtfullt som vackert men också provocerande. Hoffmanns egen Döden i Venedig.
I slutscenen samlas alla i operan på scenen för att hylla Offenbach med sången Kärleken gör oss stor medan lidandet gör oss större.
Missa inte denna fantastiska uppsättning! Skynda er åka över Sundet.

visas på Köpenhamnsoperan tom. 9 juni.

Ann Jonsson