Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

När allt brakar samman

2017-05-09

Fakta:

Namn: Aniara
Koreografi: Isagels dans i koreografi av Birgit Åkesson, instuderad av Marianne Orlando övrig koreografi: Patrik Sörling
Författare: Libretto av Erik Lindegren efter Harry Martinssons versepos
Regissör: Stefan Johansson
Musik: Karl-Birger Blomdahl
Ensemble: Malmö Operas sångare, kör och orkester under ledning av Tobias Ringborg
Plats: Malmö Opera
» http://www.malmoopera.se/aniara

En samling emigranter har bestämt sig för att söka nya möjligheter. Långt bort från den här Jorden som är dömd till miljöförstöring och kärnvapenkrig. Några lyckligt lottade lyckas komma ombord på en rymdfarkost som heter Aniara.
Alla är vi på väg mot någonstans. Somliga betalar gärna för en rymdfärd idag. Andra får nöja sig med att kämpa på andra slags dödsskepp.
Harry Martinssons epos känns angelägnare än någonsin därför är det lite olyckligt att Malmöoperans nya uppsättning helt fokuserar på rymdskeppsresan. Inga direkta kopplingar till nutid annat än den upphöjda plattformen mitt på scenen som ger känsla av en ensam drivande flotte samt diktatorn Chefon, som håller alla på plats. Han bär en otidsenlig medaljprydd militärkostym. Tänk om han åtminstone hade fått en kamouflagklädsel! Mimaroben, han som styr skutan har åtminstone fått en tuffare pilotkostym.
Hela scenrummet är mörkt. Men tack och lov lyser den stora mängden kvinnliga körsångare upp rummet med sina vita dräkter. Killarna får nöja sig med svarta. De kvinnliga gestalterna, Mima, Isagel, Libidel, den Blinda och de kvinnliga körsångarna har egentligen huvudrollen i verket. Miman är datorn men i namnformen är
hon ett kvinnligt väsen.
Isagel, den kvinnliga piloten är närmast en metafor för konst och kultur och tillsammans med Miman ger de uttryck för drifterna, känslorna och förnuftet som på olika sätt formar livet. Kärleken mellan Isagel och Mimaroben transcenderar den jordiska livssfären. Sublimt framställt i dansform av Tina Höjlund i koreografi av Birgit Åkesson, instuderad med hjälp av Marianne Orlando som var den första Isagel. Tack för det.
Men skulle man inte i stället ha kunnat få Tina Höjlund som är en skicklig nutida dansare att göra sin egen koreografi och dans? Musiken, inte minst med sina elektroniska inslag och jazz skulle kunna
ha bidragit till att sätta in hela detta dansinslag i vår egen tid.
Förutom Isagels solodans, skapade Åkesson midsommardansen, yurg, en slags jitterbug som har likheter med 50-talets swing-dans och lindy hop. Libidelladansen som ursprungligen framfördes av åtta dansare visas här i en inspelad soloform av Anna Näsström.
Jitterbuggen däremot dansas här av sju unga dansare som kommer från olika dansskolor i Malmö. Det är liv och sving över det hela och superstjärnan Daisi Doody som fint parodierar en dagfärsk rockstjärna sjunger sina medryckande låtar medan komikern Sandon sätter liv i jippot. De blomsterprydda jättestora huvudbonaderna i papper andas sommar och sätter färg på evenemanget innan rymdskeppet hamnar ur kurs. Sen hänger man där i tjugo år tills Jorden dör bort. Medan livet slocknar ut dansar Isagel sin sista dans och den blinda poetissan sjunger en sång om döden. Underskönt gripande. Samtidigt som sången tystnar kastas ett intensivt ljus över de döda i rymskeppet.
Som en dom över människans oförnuftiga maktutövning över livet på jorden framstår Aniara idag som mera aktuell än någonsin.

Aniara spelas på Malmö Opera till och med 7 juni.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser