Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Stjärndansare i oändliga speglingar

2017-05-04

Fakta:

Namn: Tree of Codes
Koreografi: Wayne McGregor
Författare: Jonathan Safran Foer
Musik: Jaime xx
Ensemble: nio från Company Wayne McGregor och fem från Parisoperans balett
Plats: Musikhuset Aarhus
» http://waynemcgregor.com/productions/tree-of-codes

Som europeisk kulturhuvudstad har Aarhus 2017, själv utropat den moderna baletten Tree of Codes från 2015 till en av programmets höjdpunkter inom scenkonsterna. Med koreografi av engelska Wayne McGregor, scenografi av dansk-isländska Olafur Eliasson och musik av engelska Jamie xx handlar det verkligen om konstnärer i världsklass, som står för den här baletten som är ett beställningsverk av Aarhus 2017 i samarbete med bland annat Sadler’s Wells i London, Parisoperans Balett, Park Avenue Armory i New York, och Manchester International Festival, där baletten uruppfördes 2015.
Tematiskt passar baletten som hand i handske i kulturhuvedstadens tema ”gentænkning” (nytänkande). För Tree of Codes är en nytänkt version av Jonathan Safran Foers bok från 2010 med samme titel. En skulpturell bok, som rent fysiskt har tomrum och hål i pappret, så att man kan kika igenom sidorna, alltmedan ord och bokstäver flyter omkring utan regler. Jonathan Safran Foer har i sin tur både extraherat sin titel och tekst från Bruno Schulz’ bok Street of Crocodiles (Krokodilgatan) från 1934.
Den fragmenterade stilen och genomskinligheten är några av de ting som går igen i baletten. Typiskt för Wayne McGregor är att koreografien är full av fragmenterade rörelser, och Olafur Eliassons scenografi skapar massor av rum och djup med hjälp av stora fragmenterade och rörliga speglar, genomskinliga skärmar och magiskt ljus.
Alla dansare i Tree of Codes är fantastiske och enormt kapabla. Såväl de nio från Company Wayne McGregor och de fem från Parisoperans balett med stjärndansaren Marie-Agnès Gillot som den mest karismatiska av dem alla. Och mycket lyckat blandas dansarna från de båda kompanierna med varandra.
Det är mängder med fina och ständigt skiftande solo-, duo-, trio- och gruppindslag. De flesta i virvlande tempo och några med nästan djuriska rörelsekvaliteter till Jamie xx dunkande rytmer och ambient-musik. Men det finns även långsamma, utmanande och ömma möten mellan man och kvinna.
Olafur Eliassons scenografi, som speglar, dubbelspeglar eller i stil med hans installation Omgivelser på Aros konstmuseum speglar en kropp i det oändliga är både vacker och imponerande.
Men dessvärre bär baletten redan från starten prägel av för mycket visuellt effektsökeri när dansarna i den länga inledningen intar det helt mörka scenrummet med LED-lys på armar och ben, så de liknar en bladning av stjärnor och motion-capture-figurer. Och i längden blir det för många upprepningar kring de många speglarna under det 75 minuter långa verket och det känns som om Wayne McGregor inte riktigt vet vad han vill med koreografin.
Drömmen om att samarbeta med Olafur Eliasson fick McGregor redan 2003 efter att ha sett Merce Cunninghams oförglömliga Event på Tate Modern iscensatt i Eliassons The Weather Project. Ett enastående dansprojekt som Tree of Codes självklart inte kan mäta sig med. Men både McGregors Chroma och Infra, som Den Kongelige Ballet har presenterat, är lmycket bättre än Tree of Codes. Så det är i hög grad dansarna själva som tar hem spelet.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser