Den kvinnliga kroppens plats och status

Ami Skånberg Dahlstedt kämpar för den kvinnliga kroppens plats och status. Och hon gör det med kroppen. Inte så konstigt kanske eftersom denna mångsidiga konstnär i grunden är dansare och koreograf. Men även filmare, författare, debattör och doktorand.
På väg mot 50-årsdagen tar hon spjärn mot hela sin bakgrund för att protestera mot patriarkalt förtyck och kräva en egen, fritt definierad och rättmätig plats både på scen och i livet.
Den nya föreställningen Medusas skratt, på Atalante, är sammansatt av en rad olika uttryck och inspirationstrådar. Titeln är lånad från den franska feministen Hélène Cixous manifest, varur bärande resonemang också hämtas. Cixous vill befria kvinnan genom kroppen, kvinnan måste skriva med kroppen. Ami Skånberg Dahlstedt gör ett modigt försök som räcker långt.
Varav huvudet är fullt talar kroppen. Det är ganska mycket hon har samlat på sig och reflekterar över. Hon börjar i bänkraderna, mitt bland publiken ger hon egna, uppseendeväckande exempel på hur hon som kvinnlig doktorand möts av fördomar om kvinnor, kropp och dans. Levererade av överordnade män inom det konstnärliga fältet i akademien.
Motstrategin blir att begagna manliga attribut och miljöer. Analysen tar oss till president Roosevelts krigshetsande tal i den amerikanska kongressen efter anfallet på Pearl Harbor 1941, till den siste punkaren i bandet som Ami Skånberg Dahlstedt hängde med som ung och till den japanske läromästaren i svärdskonst. I beråd åkallas även en högre makt i videons sfär.
Med ett välskrivet manus visar dansaren att rösten i högsta grad hör till kroppen. Alla avsnitt har koreografiska referenser där Palle Dahlstedts musik och ljud följer och förstärker de olika stämningarna. Ibland låter det som en evigt pågående industri. Att krossa patriarkatet är ett tungt jobb. Åsa Holtz ljusdesign arbetar både mot och med. Starkt bakljus i starten, glittrande gäck i andra akten.
Medusas skratt är nämligen en helkväll. Efter paus byter berättelsen fot. Och ton. Cixous filosofi flödar. Anna Klevenås Krafts kostymdesign svävar ut i en glitterbomb med guldfärgad löspenis dinglande mellan benen på Skånberg Dahlstedt som börjar missionera. Med disko som medel och metod. Publiken värmer upp och fyller snart scenen.
Med sitt öppna publiktilltal räddar Ami Skånberg Dahlstedt föreställningen när den börjar glida. Hon kommer säkert att slipa sin analys och gestaltning. Det är befriande att dansa.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 28 april 2017

Lis Hellström Sveningson