Ett glittrande smyckeskrin

“Ei blot til lyst“ (Inte bara för att förlusta sig) står det med stora, gyllene bokstäver över scenen på Det Kongelige Teater, precis som det gör på Alexanders dockteater i Ingmar Bergmans klassiska filmepos Fanny & Alexander. Denna textmässiga inskärpning av teaterns moraliska och pedagogiska roll ignorerar Den Kongelige Ballet helt och hållet och hänger sig fullständigt åt ren skönhetsdyrkan i uppsättniongen av George Balanchines balett Juveler. Denna balett påstås vara världens första helaftonsbalett utan handling. Tre akter utan att tematisera eller problematisera något, eller presentera en moralisk hållning eller lyfta ett pedagogiskt pekfinger. Det handlar bara om strålande estetisk dyrkan och underhållande eskapism av samma sort som vi har sett i gamla musikalfilmer från Hollywood.
Det är 50 år sedan, baletten Juveler hade premiär i New York. Genom att betrakta skyltfönstrerna hos juvelerbutikken Van Cleef & Appels fick Balanchine idén till værket om smaragder, rubiner och diamanter. De tre ädelstenarna kom i Balanchines verk också att representera tre länder, som han hae bott i – samt respektive lands balettradition.
Kostymerna skapades 1967 av Barbara Karinska, och denna design återanvänds i Den Kongelige Ballets uppsättning av Juveler. Färgerna är fina, men undertecknad har det svårt med dessa överdrivet pyntade kostymer. Det är också översållade med glittrande stenar som klatschar mot dansarnas höfter. Kanske är det sant att kostymerna är legendariska, men de är inte särskilt klädsamma.
Baletten startar med Smaragder, som representerar Frankrike och den romantiska balettraditionen. I långa tutuer och flaskgröna liv dansar kvinnorna sylfidmjukt med böljande armar till luftig musik av Gabriel Fauré. I detta eteriska universum ska herrerna inte göra något större väsen av sig, utan bara hålla sig i bakgrunden och agera galanta kavaljerer åt ballerinorna.
Mera kraft, vildhet och sexappeal är det i andra aktens Rubiner.Till jazzig musik av Igor Stravinskij vickar kvinnorna med höfterna och svänger benen i sina korta rubinröda kjolar. Och de flörtar skamlöst med herrarna, som är helt med på den skälnska leken. Kanske såg rentav Balanchine August Bournonvilles Jockeydans och lät sig inspireras av den, när han befann sig i Köpenhamn på 1930-talet? Här är det nämligen också travsteg och högt lyftade ben som på en häst i dressyr.
I den sista akten, Diamanter, befinner vi oss i Ryssland med den ryska Petipa-traditionen i Sankt Petersburg, där Balanchine en gång började sin balettkarriär. Det är så många dansare på scenen, som på en stor hovbal hos tsaren. Man skulle kunna önska sig att baletten fick ta plats på Operaens stora scen, för det blir mycket kompakt och en aning rörigt på den begränsade Gammel Scene. Till Tjajkovskijs musik serveras det imponerande hopp och piruetter samt ett glödande pas de deux med Holly Jean Dorger och Gregory Dean. Likt Odette i Svansjön hamnar Holly Jean Dorger i sin partners armar, och tillsammans med skapar de två en liten koncentrerad kärlekshistoria som med sitt spännande format snarare är en njutningsfull skönhetsflykt.
Holly Jean Dorger och Gregory Deans gripande tolkning av Balanchines pas de deux vittnar om hängivelsens kraft – och dess svaghet. Det är en ganska allvarlig och komplex sak det där med “ei blot til lyst”!

Torben Kastrup