Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Feministiska strategier på scenen

2017-04-22

Fakta:

Namn: Nyanser av M
Koreografi: Katja Seitajoki, i samarbete med Caroline Byström
Plats: Weld, Stockholm
» http://www.weld.se

I Nyanser av M kan subjektets olika strategier till varande skönjas. I akter av motstånd gestaltar dansaren Caroline Byström som ensam uttolkare mångfaldiga röster. I en första scen förflyttar sig Byström längs den gulmålade väggen på Weld, med en hoodie i annan nyans av gul försvinner hon in i bakgrundsfärgen likt protagonisten i Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten.
Det är också så jag läser scenen, ett vacklande mellan att vara och att upplösas. Byström ömsom ålar och trycker sig mot väggen, ljussättningen av Ronald Salas förstärker varsamt och intensivt Byströms elastiska och motståndskraftiga närvaro. Att runda väggens hörn är en utdragen ansträngning i tid och kroppslig resiliens. Hon döljer sitt ansikte med hoodien som dras åt olika håll trevande, medan hon söker sig ut ur det kamouflerade gula tillsammans och i Salas skiftande färgövergångar. Scenen bryts tvärt av mörker och Byström tar plats på nytt, ute i rummet. Utsatt och angelägen söker hon publikens uppmärksamhet medan hennes ansikte förvrängs och ikläds olika alternativa persona.
Föreställningen av Katja Seitajoki, i samarbete med Caroline Byström, har tagit avstamp i Helene Cixous essä Medusas skratt (1975) och är del två av en trilogi som berör begreppet Kamouflage, vilket enligt Seitajoki är en förhandling mellan subjektet och miljön runtomkring. Detta andra verk har använt sig av masken, lånad av Medusa som verksam symbol och strategi för att anta plats och identitet.
Den franske Filosofen Catherine Malabou besökte nyligen Stockholm som gästprofessor på Kungliga konsthögskolan och deltog i 2017 års forskningsvecka med konferensen; What is a Mask? Titeln var vald för sin egenskap som “symbolernas symbol” och källa till mångfacetterade tolkningar och användningar. Enligt Jacques Lacans teorier är människan (genom masken) del av samma, språkliga gemenskap. Men det är heller aldrig tillräckligt, vi behöver erkännande och inträde, ett lösenord som aldrig är givet utan tas med våld. Det finns ingen plats som inte tas genom en våldsam handling. (http://www.kkh.se/catherine-malabou/)
Historikern Mary Bead talar om det ambivalenta i att använda Medusa som en feministisk ikon. Kvinnliga historiska hjältar är skapelser av patriarkatet, som exempel på den destruktiva faran av vad kvinnlig makt representerar, och som bevis på hur ordningen blir återställd när den manliga dominansen våldsamt återinförs på den orättmätigt tagna kvinnliga maktpositionen. Trots feministiska försök att subversivt omskriva de fundamentalistiska berättelserna kring att hålla kvinnor maktlösa, är det ändå en myt som konstant reproduceras. Bead framför att de försök att i konsten återta Medusa, har inte gjort minsta skillnad i hur hon genom jämförelser använts i det offentliga och mediala, för att förlöjliga och förminska kvinnliga politiker och andra med anspråk på verklig makt. Hillary Clinton, Angela Merkel, Dilma Rousseff, Teresa May, etc (London Review of Books 2017) https://www.youtube.com/watch?v=VGDJIlUCjA0
Malabou som även är författare till boken Changing difference (2009) söker där erkännande för en feminin position som verkar omöjlig men som inte kan förnekas. En bräcklighet (fragility) som inte tillhör kvinnan men som onekligen tillskrivs henne och som inte försöker döljas.
Det var i Medusas skratt som Cixous myntade begreppet écriture féminine – den ”kvinnliga skriften” som ett sätt att vända sig mot det patriarkala, falliska skrivande, som koloniserar kvinnan som en annan. (Sydsvenskan, 7/1 2017) Hon menar att det bara är genom konsten vi kan fly våra fängelser. (DN 13/11 2015)
När Byström talar i nästa scen gör hon det som subjekt tills hon släpper mikrofonen och rösterna multipliceras. Hon blir plötsligt en och många, en känsla som förstärks i dansen som startar vänd mot ett hörn i tystnad, som senare fortsätter till Silvana Imams upprop till det kollektiva. Ett sammanhang med andra, och generationer bakåt som kanaliseras i Byströms rörelsespråk.
Bead talar om “mini bits of personal reclamations”, det som inte går att återta på ett större kulturellt plan, är framflyttade individuella segrar, ännu inte social förändring. Cixous tror att det kommer ta 500-1000 år för sakers tillstånd att förändras (om världen fortfarande finns).
Byström målar sig med en osynlig kosmetika och i föreställningens sista del passerar hon nära, längs med publikens främsta rad. Tillbaka i scenrummet förflyttar hon sig sidledes med stora kravlande hopp, gåendes tvärs och kors trampar hon upp hela scenrummet.

Maria Högbacke

Fler Recensioner

Annonser