Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Raffinerade rytmer och skramlande rustningar

2017-04-15

Fakta:

Namn: Nadita & Chivarly is Dead
Koreografi: Alma söderberg respektive Alex Deutinger & Alexander Gottfarb
Plats: Dansstationen i Malmö

Nadita, titen på Alma Söderbergs nya verk, betyder ”litet ingenting”, men det skulle också kunna betyda ”någonting-ting”, som Alma Söderberg, koreograf och performer, säger då hon presenterar sin föreställning inför publiken på Dansstationen i Malmö.
Sedan ställer hon en flaska vatten på scenen, det är scenografin i detta avskalade solo där rörelse-och ljudkonstnären Alma Söderberg driver en oavbrutet fängslande föreställning genom tid och rum med kropp och röst som instrument.
Hon startar med benen brett isär, barfota, som om hon skulle föda barn då hon förlöser ”Nadita” med sin röst som hörs djupt inuti kroppen. Vid lätta rörelser, ljust röstläge, vid tunga, nedåtriktade rörelser, dovt ljud. Ljud som nästan blir till ord i vad som påminner om dadaismens revolt mot traditionell dans, poesi och musik. I repetitivt rörelsemönster tar hon plats på Dansstationens stora scen med sitt solo fullt av undertext. Därefter drar hon sig tillbaka från scenen, går upp bland publiken, tystnar avvaktande. Tillbaka på scenen i liggande position med huvudet riktat bort från publiken utför hon med subtila rörelse händernas gestik med spretande fingrar, som för att avvärja ett hot , eller som ett sätt att ta farväl av livet.
En konstnärligt konsekvent och intrikat föreställning som inte liknar någonting annat.
Trots att eget skapande ljud är en gemensam faktor i aftonens program med Nadita och Chivarly is Dead av och med Alex Deutinger och Alexander Gottfarb har den senare föreställningen ett helt annat tilltal till publiken.
Chivarly is Dead fokuserar det traditionellt manliga, myten om den ädle riddare i rustning som skall rädda världen från ondska. De två riddarna i sina rustningar av metall rör sig på ett sätt som skapar en högljudd aggressiv ljudbild. Dock på gränsen till tragikomisk performance, där riddarna i sina försök att skapa tapper, hjältemodig utstrålning i stället snubblar, snavar, faller med rasslande ljud, tappar sin status, utan att någonsin rädda någon prinsessa eller ett kungarike. Det finns en viss (omedveten ?) association till berättelsen om riddaren av den sorgliga skepnaden Don Quijote om strävan att försöka upprätthålla sin ära som riddare.
Föreställningen blir till en ironisk-sarkastisk dissekering av patriarkal struktur och riddaren som räddaren i nöden, där de två skramlar runt, i en absurdistisk föreställning om manlighet som slutar i manlig självömkan, då de motvilligt kryper ut ur sina rustningar.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser