Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

En målar-balett

2017-04-05

Fakta:

Namn: Det var inte jag. Igen,
Koreografi: Kenneth Kvarnström i samarbete med Jesper Waldersten
Plats: Kulturhuset Stadsteatern
» http://kulturhusetstadsteatern.se/Dans/Evenemang/2017/Det-var-inte-jag-igen/

Satsningen på dans i Kulturhuset bidde en tumme. Vad som skulle bli en ny scen för dans i Stockholm, blev ett fåtal verk, så gott som alla koreograferade av den konstnärlige ledaren för hela verksamheten, Kenneth Kvarnström. Det är inte svårt att få kulturhuschefen Benny Fredriksson att vara självkritisk på denna punkt, och kommande spelår har Benke Rydman bjudits in att arbeta med dansen samt skapa tre verk. En sannolikt realistisk förhoppning om större publik för dansen.
Sedan kommer huset stängas under ett år, och man får se vad som kan tänkas hända. Bättring, får man hoppas.
Sist ut i epoken Kvarnström-Kulturhuset är nu ett nytt verk där Kenneth Kvarnström samarbetar med konstnären Jesper Waldersten och tre dansare. Waldersten målar i vitt och svart, samtidigt som hans poetiska sentenser läses, varvat med musik. Formen är klassisk modernism, en målar-balett, eller ett dansmåleri, där också orden ska vara med – det kunde vara 1920-tal eller 60-tal. Dansarna har varit med förr i Kvarnströms arbete, liksom de två formgivarna Lee Cotter och Astrid Olsson som givit dansarna varsin garderob av over-sized svart i olika skjortor och byxor.
Waldersten målar inuti och utanpå en stor låda som liknar ett skyltfönster, och dansar också en liten aning. Ögon målas om till ögonhålor och runda ansikten smalnar till dödskallar. Ibland sker dans och bildbygge i växelbruk, ibland samtidigt och då får betraktaren själv välja. Eller irra osaligt mellan uttrycken.
Dansen vinner. Inte hela tiden, men Kenneth Kvarnströms koreografi har en stark kraft, ett laddat schvung som passar de tre dansande männen som grupp, men där också var och en kan nyansera sitt uttryck. Några av de unisona partierna säger mer om svärta och tyngd än både ord och färg.
En bärande idé om allas inre mörker formuleras av Waldersten: ”Jag vill leka med det mörka, forma det till en snöboll av lycka..”. Textraderna är ömsom lekfulla ordtrassel, ömsom bistra iakttagelser. En svart monsterfigur med jättearmar dyker plötsligt upp och materialiserar mörkret, men återkommer som en befrielse i form av en färgsprakande, bullig kuddklädd figur. Det är en trivialisering som gör att verket känns som ett divertissemang, där delarna glider isär och har svårt att mötas på allvar.

Tidigare publicerat på www.expressen.se/scenbloggen den 2 april

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser