Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

Sång och dansfest i Venedig

2017-03-27

Fakta:

Namn: La Gioconda
Koreografi: Tim Matiakis
Författare: Arrigo Boito (efter Victor Hugos Angelo, Tyrant of Padua)
Regissör: Staffan Valdemar Holm
Musik: Amilcare Ponchielli.
Plats: Malmö Opera
» http://www.malmoopera.se

I La Giocondas tredje akt ingår baletten Timmarnas dans. Den blev den här opera-uppsättningens verkliga hit. Inte minst tack vare en skicklig koreografi och de båda dansarna från Det Kongelige Teaters balettensemble, Susan Grinder och Ulrik Birkkjaer.
Klassiskt formfulländade pas de deux inför en festklädd publik som står uppradade framför en förgylld scenbild – som får symbolisera Ca´d´Oropalatset i Venedig. En verklig klang-arsenal som stämmer in i
tonerna från den berömda låten.
Det är ett musikstycke som parodierats åtskilliga gånger men som hos oss mest blivit känt genom Cornelis Vreeswijks egen tolkning från 1965 (Brevet från Kolonin). (lyssna gärna på Youtube- dance of the hours av Amilcar Ponchielli ). Hoppas att den här dansade versionen också kan spelas in för att finnas tillgänglig på youtube.
Tilläggas kan att Ponichelli också skrivit en längre balett Le due gennelle (Tvillingarna ) som nyligen sats upp i koreografi av Johan Inger för dansare från NDT2 på Teatro Ponchielli i Cremona.
Men det mest karaktäristiska för den här operan är körens betydelsefulla roll i dramat. Folket har tagit plats på scenen där sången blivit till ett slags uppror mot omvärldens förtryck. På ett effektfullt sätt lyckas Malmöoperans skickliga körsångare gestalta de masscener som är så karaktäristiska för den tidens grand opéra, fylld med lokal kolorit där kärlek, ondska och död som vanligt styr spelet. Flera av operariorna har överlevt fram till idag och inspirerat åtskilliga schlagerlåtar.
Handlingen utspelar sig i sextonhundratalets Venedig där en hänsynslös maktapparat med religiöst och politiskt förtryck sätter sina avstamp i människornas vardag. Inte minst i kvinnornas som får slåss med näbbar och klor för sin överlevnad i en machovärld där hon blir offret. Då som nu.
Regi- och scenografiteamet har valt en avskalad ibland nästan abstrakt scenbild. Första akten domineras av mörka valvliknande jättepelare som för tankar till inkvisition, fängelse och allt annat som döljer sig bakom Dogepalatsets massiva väggar, där maktapparaten styrdes ifrån.
Det är tid för den årliga regattan och folket kommer rusande ned till lagunen. Men varför skall de behöva vara klädda i grå och trista second-handkläder i 50-talsstil? Och varför skall de manliga huvudrollsinnehavarna behöva hasa sig runt med yviga grå kostymer av äldre snitt? Som en kontrast till det förgyllda livet som utspelas bakom palatsens förgyllda fasader?
Mest lyckad är scenbilden av ett skepp där matrosernas ansikten dyker fram i små öppningar längst upp på den jättelika vita båten som ligger för ankar i lagunen. Parodierande på de jättelika kryssningsfartyg som idag, trots venezianarnas många protester fortsätter att dagligen ta sig i genom lagunstaden. Maktordningen
fortsätter att upprätthållas.
Men idag är det inte till tonerna av förförande vacker musik utan med batonger och plakat som folket låter sin röst bli hörd.

La Gioconda visas på Malmöoperan till och med. den 3 juni.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser